Tillbaka till Startsidan
Så var man en ärbarkvinna - Gift!
Vad betyder egentligen någonting om 100 år?
Jaha, så var det mitten på januari. Eller snart slutet kanske man ska säga.
Och min femte dag som rökfri. Humöret svänger och jag känner mig ständigt rastlös och frustrerad.
Vet att det är en övergående fas, och att allt kommer kännas bättre om ett tag, men det är jävligt jobbigt just nu. Men jag har som jag tidigare sa, bestämt mig, och ingenting kan få mig att gå tillbaka till det ohälsosamma liv jag levt innan. Jag ska visa världen att jag klarar av det, och att det jag gör har en mening. I alla fall för mig själv, och för min omgivning.
Ibland önskar jag att jag vore någon annan.
Någon som kunde leva. Någon som kunde uppskatta livet.
Det finns några få som redan vet, men jag tänker vara helt ärlig här. Jag har diagnosen bipolär depression. Jag äter starkaste dosen av Efexor (Venlafaxin) och sömntabletten/avslappningstabletten Mirtazapin varje dag.
Jag har även gjort en Gastric Bypass i Tyskland 2009.
Så jag äter multivitamin, B12, och andra tillskott i tablettform varenda dag.
Detta är min vardag.
För 10 år sen var jag mitt i centrum, hade tusen kompisar, älskade att göra allt, provade alltid nya saker, var aldrig ensam, hade alltid kul och skrattade jämt.
Och min femte dag som rökfri. Humöret svänger och jag känner mig ständigt rastlös och frustrerad.
Vet att det är en övergående fas, och att allt kommer kännas bättre om ett tag, men det är jävligt jobbigt just nu. Men jag har som jag tidigare sa, bestämt mig, och ingenting kan få mig att gå tillbaka till det ohälsosamma liv jag levt innan. Jag ska visa världen att jag klarar av det, och att det jag gör har en mening. I alla fall för mig själv, och för min omgivning.
Jag önskar ibland att livet vore lättare. I Måndags när jag diskade, drog tankarna iväg. Jag tänkte på ett film-citat. Eller kanske var det från en bok? Iaf, det var orden; "Jag vill göra ett avtryck här i världen innan jag försvinner. Jag vill inte bara försvinna obemärkt ut i intet, utan att lämna minsta fotspår av min existens."
Ja, det var definitivt en bok. Jag vet vilken också. En av de sista böckerna från min favorit-serie; "Sagan om Isfolket".
Och när tanken slog mig, tänkte jag snabbt på idrottsgalan som sändes i Måndags på tv. Jag såg någon timme på denna hos mina svärföräldrar, eftersom vi var bjudna på middag där.
Men när jag senare på kvällen funderade över detta citat och tänkte på alla idrottsstjärnor, slog det mig. Vad betyder egentligen allt detta? Vad betyder ett pris, en utmärkelse eller ett heders-pris?
Vad ska man med Jerringpris om 100 år?
Det kan låta tungt och en aning jobbigt att läsa, och då föreslår jag att du läser en annan blogg. För jag skriver bara det som jag tycker, tänker och känner här. Och jag bryr mig inte om en miljon läser min blogg, eller inte. Jag bryr mig inte om ingen läser min blogg.
Ja, det var definitivt en bok. Jag vet vilken också. En av de sista böckerna från min favorit-serie; "Sagan om Isfolket".
Och när tanken slog mig, tänkte jag snabbt på idrottsgalan som sändes i Måndags på tv. Jag såg någon timme på denna hos mina svärföräldrar, eftersom vi var bjudna på middag där.
Men när jag senare på kvällen funderade över detta citat och tänkte på alla idrottsstjärnor, slog det mig. Vad betyder egentligen allt detta? Vad betyder ett pris, en utmärkelse eller ett heders-pris?
Vad ska man med Jerringpris om 100 år?
Det kan låta tungt och en aning jobbigt att läsa, och då föreslår jag att du läser en annan blogg. För jag skriver bara det som jag tycker, tänker och känner här. Och jag bryr mig inte om en miljon läser min blogg, eller inte. Jag bryr mig inte om ingen läser min blogg.
Ibland önskar jag att jag vore någon annan.
Någon som kunde leva. Någon som kunde uppskatta livet.
Det finns några få som redan vet, men jag tänker vara helt ärlig här. Jag har diagnosen bipolär depression. Jag äter starkaste dosen av Efexor (Venlafaxin) och sömntabletten/avslappningstabletten Mirtazapin varje dag.
Jag har även gjort en Gastric Bypass i Tyskland 2009.
Så jag äter multivitamin, B12, och andra tillskott i tablettform varenda dag.
Detta är min vardag.
Detta är mitt liv.
Jag måste arbeta stenhårt varenda dag för att orka leva med mig själv. Vissa dagar går det bättre, andra inte alls. Vissa dagar kan jag ta mig igenom lekande lätt, andra gråter jag mig igenom.
Fråga mig inte varför, det bara är så.
Fråga mig inte varför, det bara är så.
Jag är, och kommer alltid vara, tacksam för min älskade sambo & fästman Niclas. Det är du, Cheeba (vårt underbara charmtroll till hund), och vänner som Solvey, som gör att dagarna går att genomlida.
Det kan vara svårt för vissa att förstå, och jag klandrar er inte. Det är svårt att förstå för de som går igenom det själv. Jag fattar själv inte vart mitt liv tog vägen.
Det kan vara svårt för vissa att förstå, och jag klandrar er inte. Det är svårt att förstå för de som går igenom det själv. Jag fattar själv inte vart mitt liv tog vägen.
Vad hände med Lenah? Vart tog mitt jag vägen? När jag tänker tillbaka på mitt liv, blir jag chockad. Visst, alla hinner ändras som människor på 10 år, men min identitet har försvunnit. Jag finns inte längre. Jag är inte jag längre.
Och är jag inte jag, vem är jag då?
Och är jag inte jag, vem är jag då?
För 10 år sen var jag mitt i centrum, hade tusen kompisar, älskade att göra allt, provade alltid nya saker, var aldrig ensam, hade alltid kul och skrattade jämt.
Idag vet jag knappt vem det är. Jag vet inte vem jag är längre.
Det kan låta egoistiskt också eftersom varannat ord är "jag", men jag vet inte hur jag annars ska kunna förklara.
Så ni får ursäkta min självcentrering för ett ögonblick.
De senaste fem åren har mitt jag "faded away" så att säga... Jag har sakta men säkert sett hur mitt jag försvunnit längre och längre bort, oförmögen att kunna stoppa utvecklingen. Om jag skulle försöka peka på tillfället då allt förändrades, så skulle det nog vara när jag var femton år. Vad som hände då och efter det, tar jag inte nu. Det är för invecklat och långdraget.
Och dessutom har allt detta redan blivit utdraget. Jag förstår om alla som började läsa detta, redan gett upp. Det skulle jag gjort. Om jag bara hade kunnat sluta läsa en text, och återgå till livet.
Men i alla fall, livet förändrades vid ett tillfälle, och har bara accelererat mer och mer efter det. Först förflöt flera år innan någonting syntes utåt sett, och sedan blev åren till ett år, ett år till månader, månader till veckor, veckor till dagar, dagar till timmar, minuter och sekunder. Och en dag var jag borta. Bara sådär.
Ingen som kände mig för fem, tio år sen, skulle känna igen mig idag. Och då syftar jag på personligheten, inte på det yttre. Inte för att det yttre har förbättrats direkt. Men men, det är ännu en historia som inte tas upp här och nu.
Tänk dig att ha en "utanför kroppen"-upplevelse. Se ditt liv, utan att du själv är där. Se hur livet du levt förändras och till slut finns ingenting kvar av det. Allt du känt till, trott på, litat på, allt du vetat om, är borta.
Det kan låta egoistiskt också eftersom varannat ord är "jag", men jag vet inte hur jag annars ska kunna förklara.
Så ni får ursäkta min självcentrering för ett ögonblick.
De senaste fem åren har mitt jag "faded away" så att säga... Jag har sakta men säkert sett hur mitt jag försvunnit längre och längre bort, oförmögen att kunna stoppa utvecklingen. Om jag skulle försöka peka på tillfället då allt förändrades, så skulle det nog vara när jag var femton år. Vad som hände då och efter det, tar jag inte nu. Det är för invecklat och långdraget.
Och dessutom har allt detta redan blivit utdraget. Jag förstår om alla som började läsa detta, redan gett upp. Det skulle jag gjort. Om jag bara hade kunnat sluta läsa en text, och återgå till livet.
Men i alla fall, livet förändrades vid ett tillfälle, och har bara accelererat mer och mer efter det. Först förflöt flera år innan någonting syntes utåt sett, och sedan blev åren till ett år, ett år till månader, månader till veckor, veckor till dagar, dagar till timmar, minuter och sekunder. Och en dag var jag borta. Bara sådär.
Ingen som kände mig för fem, tio år sen, skulle känna igen mig idag. Och då syftar jag på personligheten, inte på det yttre. Inte för att det yttre har förbättrats direkt. Men men, det är ännu en historia som inte tas upp här och nu.
Tänk dig att ha en "utanför kroppen"-upplevelse. Se ditt liv, utan att du själv är där. Se hur livet du levt förändras och till slut finns ingenting kvar av det. Allt du känt till, trott på, litat på, allt du vetat om, är borta.
Vad skulle finnas kvar av dig då? Och om du inte längre var du, vem och vad är du då? Vad gör man för nytta på denna jord om man inte gör annat än att finnas till?
Mitt liv, är inte riktigt ett liv. Det är en existens. Och när man knappt existerar, vad betyder då omvärlden?
Jag ser hur andra lever sina liv, och jag önskar att jag kunde göra samma sak.
Jag ser hur andra lever sina liv, och jag önskar att jag kunde göra samma sak.
Jag kan skratta, le och prata med folk, men ingenting kommer liksom inifrån.
Ni tittar på mig, men ser mig inte.
Ni tittar på mig, men ser mig inte.
Ni hör vad jag säger, men lyssnar inte.
Ni vet vem jag är, men känner mig inte.
Och jag klandrar er inte. Det är inte ert fel. Det är mitt.
Jag släpper inte in någon. Bara Niclas känner till en större del av mig, och det jag känner.
Och det finns inte många som kan få mörkret som äter upp mig inifrån att försvinna för ett tag. Det finns egentligen bara 4 personer som kan det. Och det är Niclas, Solvey, Cheeba och Anna.
Jag är så glad att ni finns, och ni betyder mer för mig än ni ens kan ana.
Jag släpper inte in någon. Bara Niclas känner till en större del av mig, och det jag känner.
Och det finns inte många som kan få mörkret som äter upp mig inifrån att försvinna för ett tag. Det finns egentligen bara 4 personer som kan det. Och det är Niclas, Solvey, Cheeba och Anna.
Jag är så glad att ni finns, och ni betyder mer för mig än ni ens kan ana.
Det finns så mycket mer jag skulle kunna prata om, men jag orkar inte mer idag. Det är dags för middag.
Om någon orkat läst alltihop, kanske ni förstår lite mer efter detta.
Och skulle det finnas någon som vill veta hur det känns och är att må såhär, så finns boken som är läskigt nära mina egna ord till förklaring "Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva" av Ann Heberlein. En bok som skulle kunna vara skriven med mina egna ord, om jag hade kunnat beskriva och sätta ord på känslor lika bra som henne.
Nu är det dags för mat.
Om någon orkat läst alltihop, kanske ni förstår lite mer efter detta.
Och skulle det finnas någon som vill veta hur det känns och är att må såhär, så finns boken som är läskigt nära mina egna ord till förklaring "Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva" av Ann Heberlein. En bok som skulle kunna vara skriven med mina egna ord, om jag hade kunnat beskriva och sätta ord på känslor lika bra som henne.
Nu är det dags för mat.
KOMMENTARER
Trackback