Wright For Your Life

FYI - Ska snart tillbaka till Pelikanen å träffa läkarn (ej min terapeut denna gång) för att - äntligen - få min "nya" diagnos. Visst äre skillnad mellan Bipolär 1 & 2, men inte känns det som att en siffra gör så stor skillnad för mig personligen, förutom medicinering och att det är mano eller hypo förstås. För er som vet något om bipolär depression vet själva vad det är för skillnad, och visst är det skillnad! Men för mig känns det bara som en siffra. Dock kan man kanske - om man har tur - få må bättre av annan medicin. Shit, jag minns knappt hur det känns att må bra längre. Det var så länge sen att det känns som om det vore en annan livstid. Och iofs är det väl det också på ett sätt. Mitt "tidigare" liv - även kallat "gamla" liv, är borta, som utfluget och lämnar endast en känsla av vemod blandat med att det tillhörde någon annan, inte mig själv personligen. 
Sedan finns det självklart personer jag saknar från det livet. Livet som inte längre varken angår mig, eller jag tar skada av att inte röras av längre. Som min minsta lillasyster, hon var alltid så underbart charmig och rolig. Känslig, men med en inre styrka som bara växt sig starkare och starkare för varje dag som gått. Jag har kommit mig att imponeras av denna och beundra denna unga kvinna, hennes styrka och själsro. Inte för att jag vet någonting om hennes själ, men det är den auran hon omger sig med. Med lugn, ro och framförallt trygghet.
Sedan hennes och min systerdotter. Ett underbart charmtroll som kommer charma allt och alla i sin väg i livet. Ett ständigt busigt leende på läpparna och redo för skratt. Den lilla trollungen skär det nästan i hjärtat av att tänka på. Sedan min underbara och fantastiska farmor förstås. En kvinna som sprider glädje omkring sig vars hon än går. En kvinna som jag både beundrar och älskar väldigt högt. Hon ger mig kärlek och omtanke trots det långa avståndet. Jag är verkligen tacksam för att hon finns i mitt liv, om än så långt borta. 
Sedan, sist men inte minst, min underbara pappa. En man som alltid varit både min idol och trygghet i livet. En klippa, ett lugn och en kärlek så varm att jag ler bara jag tänker på honom. Men det blir dock ett vemodigt leende med tanke på att jag förlorat honom. En far som ingen kan ersätta, en person i mitt liv jag alltid kommer värdera högst och älska tills mitt sista andetag lämnar mina läppar. Min pappa, min hjälte. Alltid med en hjälpande hand, ett tröstande ord för den sårade, en kram för den ensamme, kärlek för den utstötta. Men det finns bara så mycket han kan göra för mig. Det finns en person han måste ta hänsyn till och sätta i främsta rummet. Och det är inte mig jag pratar om. Tyvärr är det så krasst att det vore bättre om han vore skild. Då kanske man åtminstone kunde ha någon kontakt med honom. Men dessvärre är det inte möjligt, inte i dagens situation. Det är bara att acceptera. Hur ont det än gör i mitt hjärta. 
Jag har gjort mitt val, jag har valt mitt liv. Jag har valt att må bättre och inte se bakåt längre. Jag mår bättre än jag gjorde då. Och då får jag leva med ett sting i hjärtat så länge hon är i livet eller finns i hans liv. Det är så sjukt själviskt av mig att välja såsom jag gjort, men jag måste. För min egen skull, för mina älskade här hemma, måste jag försöka att må så bra jag bara kan så jag kan ta hand om dem. Och då måste jag vara självisk. Då måste jag tänka på mig själv. Ni andra får se på det hur ni vill, men i detta läge måste jag komma i första hand. Och genom mina val här i livet har jag då fått se en annan sida av världen. En fin sida med kärlek istället för skrik och bråk. Omtanke och kärlek i överflöd istället för hårda ord och sårade känslor. Trygghet och välmående istället för osäkerhet och undanglidande. 
Därför kan jag heller inte ångra mitt liv idag. Jag kan ju bara le och glädjas åt mina vänner, min familj och framför allt min man och hund här hemma. Så hur skulle jag kunna ångra mina val? Hur skulle jag kunna ångra någonting som gett mig livet tillbaka? Lyckan jag känner ända ner i tårna när jag ser min man le? Pirrandet från min kropp, mina nerver, strålande ända ut i min själ när han kysser mig? Aldrig att jag skulle ge avkall på att upskatta dessa ting för att komma tillbaka till det som en gång var min vardag. Aldrig.
Mitt liv är inte problemfritt och utan farthinder, absolut inte. Men så ska heller inte livet vara. Men dock så lyser alltid kärleken och omtanken, tryggheten och värmen igenom. I slutet av dagarna är det ändå med kärlek i hjärtat jag somnar och med kärlek i hjärtat jag vaknar. Och då kan jag aldrig komma på tanken att jag gjort någonting fel. Något fel val i livet. Nej, jag kanske inte mår som jag en gång gjort, men jag mår så bra jag bara kan just nu. Och det tackar jag mina val för, min man och min hund, mina vänner och min "nya" familj för. Hur ska man kunna ångra något sådant? Aldrig. Jag vägrar se tillbaka, jag har accepterat mitt val och konsekvenserna av detta. Och jag har inte ångrat en sekund. För mig är det livet inte längre mitt, inte längre mitt förflutna. Ja, jag har en far jag önskar jag kunde ringa, prata med och lyssna på. Men förutom de personer jag saknar i mitt liv och alltid kommer sakna, så är allt annat borta. Dött, döda, försvunna. 
Mitt liv har jag själv valt, och jag är för alltid tacksam att jag valde livet. För hade jag stannat kvar, hade jag inte varit vid livet idag. Och hade jag det, hade det knappt varit värt att kallas liv ens, det hade varit en existens, intet mera. 
Därför tackar jag omständigheterna varje dag, och accepterar livet jag lever. 
xoxo