Wright For Your Life

Mörker... Endast ljudet av väckarklockan på nattduksbordet hördes. Och hans andetag. De lugna, jämna andetagen som röjde att han inte längre var vaken. Mörker. Tårar som föll långsamt och helt ljudlöst nedför mina kinder. Jag vågade knappt andas, rädsla för att uppbåda minsta lilla ljud. Jag var tvungen att svälja, kände hur de salta tårarna ilade som brinnande eld ner mot mina öron. Jag låg platt på rygg, längst ut på kanten av sängen. Jag vet inte hur länge jag låg där och stirrade upp i taket. Handlade det om sekunder, minuter eller kanske timmar? 
Tårarna som löpte som strilar av eld, torkade och kvar fanns istället kalla ränder av is längs kinderna. Hur kan tårar bränna så heta och sedan lämna iskalla spår efter sig?
Klockan tickade vidare och jag vågade fortfarande inte röra mig en millimeter. Paniken började komma till ytan och jag kände att jag inte klarade av mer. Jag var tvungen att ta mig därifrån. Jag skulle inte stå ut en sekund till. Med otroligt varsamma rörelser tog jag mig från liggande ställning till sittande. Jag höll andan i hopp om att han inte skulle märka att jag flyttade på mig. Sakta sjönk jag ner på golvet och koncentrerade mig på att andas så tyst som möjligt för att inte paniken skulle ta över. Mina ögon hade vant sig med mörkret för ett bra tag sedan, så jag kunde hitta mina kläder snabbt. De låg på golvet nedanför sängen och jag drog dom till mig som om de vore en livboj för en skeppsbruten människa. Innan jag kunde ta mig till sans och inse att han fortfarande låg kvar och sov lugnt och avslappnat, såg jag att klockan hade blivit kvart i fem. Men innebörden gick inte in i min skalle. Jag reste mig upp och fick genast syn på min ryggsäck som låg på bordet, ett par meter bort. Jag tog ett par tysta steg dit och roffade åt mig den. Men mitt i rörelsen såg jag hur ena axelbandet fastnat runt en ljuslykta. Jag hann knappt registrera detta faktum innan lyktan föll. Den stannade på bordet, men ljudet kändes som ett pistolskott i ett vakuum. Jag stelnade till i hela kroppen och kände hur paniken bubblade upp till ytan. 
"Åhnej åhnej åhnej" Var de enda tankar jag fick fram. Vad som kändes som en evighet flöt förbi och tystnaden lade sig som ett kompakt mörker igen. Jag tog prövande ett steg bakåt och vände mig sedan om i en enda rörelse mot sängen. Kvar låg han på mage och sov lugnt. Min lättnad gick inte att beskriva när jag sakta tassade mig förbi sängen mot dörren. Han kastade sig om i sängen och jag stelnade åter till i hela kroppen. Men efter ett par sekunders tid började han snarka djupt och jag vågade fortsätta min färd ut från rummet. 
Väl utanför dörren släppte jag ut luften jag hade kvar i lungorna med en långsam suck. Kvickt därefter skyndade jag mig in i badrummet som låg närmast ytterdörren och låste snabbt dörren efter mig. Innanför dörren kastade jag närmast på mig mina kläder och tryckte ned mina tillhörigheter i ryggsäcken. En snabb blick i spegeln fick mig att stanna tvärt upp. Randiga kinder och rödkantade ögon mötte mig i spegeln. Näsan såg svullen ut och jag såg ut att ha sprunigt ett maraton, så röd var jag i ansiktet. Jag såg rädslan djupt inne i mina ögon, och bestämde mig för att bara torka bort det värsta sminket och sedan låta de andra blessyren försvinna av sig själv.

Med ett blött papper i mitt ansikte insåg jag att min mascara låg kvar på bordet inne i sovrummet jag just rymt från. "Inte en chans!" var enda tanken som flög genom mitt huvud innan jag slängde papperet i toaletten utan att spola. "Sminket får vara", tänkte jag och beslöt mig för att inte riskera att gå in dit igen. 
Jag tog ett djupt andetag innan jag låste upp toalettdörren och långsamt kikade ut i springan. Ingen var utanför dörren och tystnaden var fortfarande lika tung som tidigare. Med en snabb rörelse fick jag upp dörren helt utan att minsta ljud hördes. Nöjd med mig själv, tassade jag fram till ytterdörren och letade efter mina sandaler. En väckarklocka i huset började tjuta och alarmet kändes som ett ångloks tutande i det tysta huset. En hund började plötsligt skälla vilt och jag kände hur paniken kom rusande i mina ådror. Med bultande hjärta och klumpiga händer fann jag till slut mina skor och kastade mig mot dörren ut. Ett par trötta steg närmade sig från trappan uppifrån. Jag vågade inte titta upp, trots att jag visste att det inte var han jag lämnade i rummet några minuter tidigare. Med nervösa fingrar fick jag upp låset på ytterdörren och närmast kastade mig ut i den kalla iskylan. Med ena handen drog jag till mig min jacka från kroken innanför dörren och nästan smällde igen dörren efter mig. Jag hoppade fram på ett ben i taget när jag försökte få på mig skorna innan jag nådde gårdsgrinden. Jag lyckades i sista stund att få på mig både skorna och hoppa ut genom grinden innan jag hörde dörren på huset öppnas. 
Utan en blick bakåt rusade jag av all min kraft framåt. Bort från huset. Bort från mardrömmen. Jag sprang och sprang och sprang. Utan en tanke på någon eller någonting. Förbi de glest byggda villorna i den lilla byn utanför staden susade jag. Att kalla det en förort till stan skulle vara som ett skämt. Snarare en byagård utanför stora byn i sådana fall. Jag stannade en kort stund till på en kulle där man hade utsikt över hela byn. En snabb blick mot huset jag just lämnade i en sorts flykt gav mig en kall kåre längs ryggraden. Sedan drogs min blick ohjälpligt mot huset som stod fyra hus ifrån det första. Huset där allt startade, där mardrömmen hade börjat i det tysta. Jag kände hur paniken vällde fram och jag valde att ignorera den genom att springa vidare. Fort, fort, fort. Snabbt nedför kullen och över den genomfrusna åkern sprang jag i mina skor som inte var ämnade för varken springande eller vintern som nu var långt liden. Detta bekymrade dock inte mig i denna stund, jag sprang så fort jag bara kunde.

När jag plötsligt föll på en gren var det som att springa in i en vägg. En vägg av slitna, mjölksyrade ben, flämtande andning, skrikande lungor och bultande hjärta. Jag skrapade upp knäna på marken som var täckt av is och snö. Min kropp kändes så tung, så tung. Jag kände hur allting framför mig började flimra och min andning blev allt kortare. I ett sista desperat försök att få kontrollen över min kropp igen slog jag händerna för ansiktet och koncentrerade mig på att andas normalt. Blodsmaken i munnen struntade jag i. Det viktigaste för stunden var att inte svimma. Efter en stunds flämtande kände jag hur kroppen föll tillbaka i normal rytm igen. Hjärtat slog inte så vilt, andningen var relativt långsam och benen kändes inte som gele längre.
Ett susande av en bil som for fram med fart ett tiotal meter bort drog min uppmärksamhet till sig.
I en kraftansträngning fick jag mig själv på benen igen med hjälp av ett träd stakade jag mig långsamt framåt. När jag kom ut på riksvägen var det som om att friheten var inom räckhåll. En lättnadens suck undslapp mig och jag började långsamt gå i riktning mot staden. Det var ännu tidigt så det var inte så många bilar som susade förbi. Längs väggrenen gick jag med ostadiga ben sakta framåt. De tre, fyra kilometerna in till staden kändes som tre, fyra mil. Dock var detta bättre än mardrömmen i huset jag lämnat bakom mig. Vad som helst skulle vara bättre än det. 
En bil kom farandes bakom mig, på väg in till staden, precis som jag. När föraren fick syn på mig, bromasde denna in och stannade till slut ca 10 meter framför mig. Jag gick fram och damen som körde bilen lutade sig mot mig och frågade om jag ville ha lift. Med ett matt leende tackade jag lättad ja och öppnade dörren till passagerarsätet. Väl inne i bilen var det varmt och mysigt. Damen som körde var väl strax under pensionsåldern och verkade rar. Hon log mot mig och skruvade ned volymen på radion ett snäpp. Hon berättade att hon hette Margot och skulle in till staden i ett par tidiga ärenden. Jag log svagt som svar och svarade att mitt namn var Sandra. Hon ställde ett par frågor och jag svarade någonting osammanhängande. Därefter verkade hon känna på sig att jag inte var så pratsugen så hon skruvade åter upp radion och nynnade glatt med till melodierna. 
Jag vet inte om det gick ett par sekunder eller minuter innan jag somnade, jag kände bara hur mina ögonlock blev tyngre och tyngre. Sista tanken innan medvetandet försvann var en flyktig sådan om hur radioprataren skämtade tillsammans med en lyssnare. 
En lätt klapp på armen och vad som kändes som en halv sekund efter att jag somnat väckte Margot mig och log försiktigt mot mig. Hon berättade att vi var framme vid mitt hus och sa att jag nog skulle ta och sova lite när jag väl kommit in till mig. Jag mindes inte ens att jag hade berättat vart jag bodde, minnet var som i en tjock dimma. Minnet av att jag hade presenterat mig var vagt och sedan sagt vart jag bodde var om möjligt ännu vagare. Margot log dock mot mig och jag försökte mig på ett leende tillbaka. Jag måste ha lyckats ganska dåligt för hon skrattade bara till och gav mig en snabb klapp på kinden. Efter flera tack och varma ord stängde jag bildörren efter mig och såg henne köra iväg. Med ett snett leende såg jag henne slira i kurvan ut från gatan jag bodde på. Men det lilla, svaga leendet dog direkt när jag vände mig om och gick mot huset. Med tunga steg gick jag över trädgården där jag normalt sett aldrig varken fick eller brukade gå. Jag kom upp på altanen och släpade mina fötter fram till dörren. När jag låst upp öppnade jag dörren, gick snabbt in och konstaterade att det fortfarande var mörkt och tyst i hela huset. Ingen var ännu uppe. Med snabba rörelser låste jag dörren efter mig och tog mig nedför trappan och raskt in i mitt rum. Väl innanför dörren sjönk jag ned där jag stod. Inte en millimeter längre orkade jag ta mig. Sakta kände jag hur kroppen blev tyngre och tyngre. Jag sjönk ner till liggande ställning och tackade tyst mig själv för min oordning i rummet. Tack vare denna hade jag ett par klädesplagg till kudde och min fleece-filt inom armslängd avstånd. Ögonlocken blev tunga och andetagen djupare och långsammare. Ett rad odefinierbara tankar susade förbi i min skalle utan minsta möjlighet att registrera vad de innebar innan jag till slut välkomnade sömnen med glädje. Mina sista tankar var önskan om sömn, om drömmar, fina drömmar, och om glömska. En önskan att få glömma bort mardrömmen jag lämnade och ett hopp att få nya, bättre drömmar att minnas.