Wright For Your Life

Det var länge sen jag kände mig så ensam. Det verkar som om mitt förflutna vill ha fatt i mig igen. Jag vill inte släppa in det som hänt för länge sen, men det verkar som om jag inte har något val. Inte nu längre. Jag kan inte hålla tillbaka tårarna. Inte nu, när ingen ser mig. När ingen hör mig. Nu, när jag verkligen är ensam. Rent fysiskt.

Ibland önskar jag att jag inte fanns. Bara för att göra det lättare för andra att leva. Det låter själviskt, att jag tycker synd om mig själv, och sitter och gråter över att jag haft ett sånt hemskt liv. Vilket jag inte har. Jag har faktiskt fina minnen, och en relativt bra uppväxt. Så varför tårar? Så varför självömkan? Det är många faktorer som spelar in, och inga jag vill eller orkar ta upp nu. Tror ingen skulle förstå i alla fall. Plus att jag inte har tillräckligt med vänner i alla fall för att någon någonsin skulle läsa detta. För vem skulle läsa en blogg av mig? En blogg där det står om mig? En blogg som inte betyder någonting för omvärlden...?

Nej, jag vet. Jag förväntar mig inte att någon skulle ha minsta intresse av mitt liv, men jag skriver faktiskt inte här för att göra andra nöjda. Jag skriver här för att få ur mig lite av skiten jag bär på varenda dag. Och ensamheten jag bär med mig vart jag än går. Den kan vara svår att förstå för dom som inte lever i den själv, men ärligt talat bryr jag mig inte. Som min terapeut sa till mig en gång: ”Vad spelar det för roll om jag eller någon annan förstår dig? Hur hjälper det dig om jag förstår precis vad du känner och går igenom?” Hon har rätt... Förstås. Och detta kunde jag inte lista ut själv? Tydligen inte. Jag är väl rätt korkad ibland. Men vem är inte det?
Jag kan verka som en helt ”normal” människa bland andra. Som om jag inte hade ett bekymmer i världen. Som om jag hade ett bra liv, och bara de ”vanliga” små problemen som alla människor stöter på då och då i livet. Men det finns en anledning till att andra tror det. Jag är nämligen expert på att dölja mig själv, och den jag är. Och det jag känner, tänker och tycker. Jag har gjort det i större delen av mitt liv, så hur skulle jag inte kunna vara expert på det? Jag har utvecklat en skill för hur jag undviker att känna någonting som jag normalt sett skulle må dåligt över. Men – som nu – när jag inte har någon att dölja det för förutom mig själv, finns det någon anledning att hålla tillbaka? Finns det en anledning att ljuga? För mig själv? Jag måste säga att det finns det i allra högsta grad. För om jag släpper in det förflutna, om jag släpper in det som får mig att må dåligt, kanske jag dras in i mörkret igen. Ner i det svarta hålet som drar mig djupare och djupare ner i depression. Jag klarar inte av det igen. Jag har varit där en gång, och kom knappt upp med livhanken i behåll. Och vet att jag aldrig skulle klara av att komma upp en andra gång. Aldrig.

Så det är av största vikt jag ljuger. Speciellt för mig själv. Jag kan inte släppa allt. Kan inte släppa spärren inom mig. Eller rasera muren runt mitt hjärta. De enda som kommit in en bra bit, är Niclas och Cheeba. Men om jag öppnar mitt hjärta mera, vad sker då? Om jag släpper fasaden och raserar muren, vem kan lova mig att hjärtat som redan har sprickor, inte krossas och splittras? För att sedan försvinna all världens väg. Och vem blir då kvar? Om jag inte ens kan upprätthålla den fasad jag så omsorgsfullt byggt upp under alla dessa år, vem blir då kvar? Vad blir kvar av mig, mer än ett tomt skal? Ett skal av den person jag en gång – för länge sedan – var.