Wright For Your Life

när solen äntligen verkar bosatt sig här uppe väller mörkret in över mig... Mysko. Och jobbigt framför allt.
Men vissa dagar är mörkare än andra. Visst är det så för alla en gång eller två, men att leva i ett ständigt mörker och inte veta hur man tar sig ur det, är jobbigare än många kan förstå. Gick till "min" läkare här i veckan, och trodde att allt skulle kännas bättre efteråt. Och jovars, det känns bättre att fått häva ur sig lite, men samtidigt känns det också sämre... Igen... 
Det är som om det svarta som legat latent ett tag, nu väller över mig igen, och jag har ingen chans att stå emot. Jag ger upp, jag har ingen aptit, sover dygnet runt för att slippa vara vaken. Jag orkar liksom inte kämpa dag ut och dag in. Inte just nu. Det är så mycket lättare att bara äta skit, röka och sova resten av tiden. Visst. den lätta utvägen är oftast ingen utväg alls, men det är så enkelt att bara strunta i allt. Bara låta det vara. Bara sova bort dagarna och nätterna. Skönt att slippa tänka liksom. Vet att ingenting blir bättre av att sluta bry sig, men varför ska det hela tiden vara en kamp? Varför ska jag kämpa för livet när ingen skulle märka om jag inte fanns längre?
Jajaja, jag vet att det finns människor som bryr sig, som skulle märka det, men vad spelar det för roll att man vet någonting när man inte känner det? Det blir liksom som om det inte räknas, om man inte kan känna att folk bryr sig. Att min existens betyder någonting. Att jag tillför någonting till denna jord. Att jag är mer än en fjuttig existens. Låter det invecklat? Jag vet inte vad som far ur mig nu, vilka ord som bildar med mitt tangetbord, jag bara häver ur mig skiten. Häver ur mig så mycket som möjligt i hopp om att det då fastnar på datorn, på bloggen, och lämnar mitt huvud, mitt sinne...
Dock brukar heller inte det vara så enkelt. Helvete för lättheten och enkelheten! Varför ska vi männsikor söka de lättaste vägarna ur svårigheterna? Varför är vi så svaga? Varför är jag så svag??! Så jävla less på att vara svag, att behöva kämpa varje dag för att inte vända mig om och aldrig mer vakna upp!
Ska det vara såhär resten av mitt patetiska liv? Ska det här verkligen vara allt?! I helvete va pissigt!
Att behöva ta ett enda andetag till är en pina, är någonting jag inte ids! 
Skit är det här, skit är allting just nu!!!
Fick remiss till vuxenpsyk också, toppen...! Eller inte. 
Eller kanske. Jo, det är väl lika. Så får man höra från fler människor hur rubbad man är och att man är dum i huvudet och inte kan fungera som andra människor, andra NORMALA människor. kul...
mm, verkligen underbart. Nä, nu orkar jag inte skriva mer heller. Ska ut å förgifta mig igen med den simpla utvägen för tillfället. Ut å röka.
Bye så länge