Tillbaka till Startsidan
Så var man en ärbarkvinna - Gift!
Knapp Existens
Varför söker vi alltid svar? Varför svaras de flesta frågor med nya frågor? Vi söker alla någonting att klamra oss fast vid, någonting att hålla i, någonting som ger oss fotfäste och tyngden att stå kvar så vi inte flyter iväg. Vi söker någon mening med allting, svar på livets frågor som på något sätt skulle kunna ge oss frid. Ge oss de svaren vi så desperat önskar så att vi kan känna oss fullkomliga, hela och betydelsefulla.
Ingen människa vill gå igenom livet utan mening. Alla vill vi finnas till för att göra skillnad, märkas, synas och göra ett avtryck på denna jord.
Ingen människa vill gå igenom livet utan mening. Alla vill vi finnas till för att göra skillnad, märkas, synas och göra ett avtryck på denna jord.
Ingen vill vara som alla andra. Och ingen är den andra lik.
Trots detta så är vi alla lika. Vi är alla här. Vi har alla frågor. Vi är alla unika.
Trots detta så är vi alla lika. Vi är alla här. Vi har alla frågor. Vi är alla unika.
Vilket betyder att ingen är det...
...
...
Om någon mötte mig på gatan skulle de knappt märka att jag var där. Skulle inte ens se upp om jag gick i deras väg. Skulle inte ens ge mig en blick så som jag är. Ingenting värd och inte värd luften jag andas. Min existens är just bara det - en existens. Ingen mening, ingen betydelse. Och när man blir en skugga i ögonvrån, en skugga av sitt forna jag, då gör man knappt det. Knappt existerar. Och det är ofta så det känns - som en knapp existens.
Ensamhet är någonting vi alla fruktar, medvetet eller ej. Människor är flockdjur och de allra flesta av oss klarar sig inte utan andra människor. Ensamhet är mitt liv. Kanske är det min mening med livet? Att existera men inte finnas till bland er andra? Vad är det för mening då?
Men vad är det som ger livet mening? Vad ger mitt liv mening? Tusen frågor - men var finns svaren?
När ensamhet känns som den enda utvägen, då finns inget liv kvar. Jag kan stå i en folkmassa, skrika för allt jag är värd och ändå vara bottenlöst ensam. Ensam i ett mörker som ingen annan ser.
Människor som er kan titta på mig, men inte se mig. Ni kan lyssna på mitt skrik, men hör mig inte. Ni kan röra vid mig, men inte känna mig. Ni kan känna till mitt namn, men vet inte vem jag är...
När ensamhet känns som den enda utvägen, då finns inget liv kvar. Jag kan stå i en folkmassa, skrika för allt jag är värd och ändå vara bottenlöst ensam. Ensam i ett mörker som ingen annan ser.
Människor som er kan titta på mig, men inte se mig. Ni kan lyssna på mitt skrik, men hör mig inte. Ni kan röra vid mig, men inte känna mig. Ni kan känna till mitt namn, men vet inte vem jag är...
KOMMENTARER
Trackback