Wright For Your Life

Jag kan känna det i munnen, ögonen, armarna, benen, ja i hela kroppen. Men jag kan inte sätta fingret på vad det är som är fel. Eller snarare vad det är som saknas.
Varför känns det som om någonting i mitt liv är borta? Inte någonting jag glömt eller tappat bort. Eller jo, kanske någonting jag tappat. Eller förlorat...

shiit asså vilken slitsam dag! snacka om att "LAGA KAOS!"

Det var länge sen jag kände mig så ensam. Det verkar som om mitt förflutna vill ha fatt i mig igen. Jag vill inte släppa in det som hänt för länge sen, men det verkar som om jag inte har något val. Inte nu längre. Jag kan inte hålla tillbaka tårarna. Inte nu, när ingen ser mig. När ingen hör mig. Nu, när jag verkligen är ensam. Rent fysiskt.

Ibland önskar jag att jag inte fanns. Bara för att göra det lättare för andra att leva. Det låter själviskt, att jag tycker synd om mig själv, och sitter och gråter över att jag haft ett sånt hemskt liv. Vilket jag inte har. Jag har faktiskt fina minnen, och en relativt bra uppväxt. Så varför tårar? Så varför självömkan? Det är många faktorer som spelar in, och inga jag vill eller orkar ta upp nu. Tror ingen skulle förstå i alla fall. Plus att jag inte har tillräckligt med vänner i alla fall för att någon någonsin skulle läsa detta. För vem skulle läsa en blogg av mig? En blogg där det står om mig? En blogg som inte betyder någonting för omvärlden...?

Nej, jag vet. Jag förväntar mig inte att någon skulle ha minsta intresse av mitt liv, men jag skriver faktiskt inte här för att göra andra nöjda. Jag skriver här för att få ur mig lite av skiten jag bär på varenda dag. Och ensamheten jag bär med mig vart jag än går. Den kan vara svår att förstå för dom som inte lever i den själv, men ärligt talat bryr jag mig inte. Som min terapeut sa till mig en gång: ”Vad spelar det för roll om jag eller någon annan förstår dig? Hur hjälper det dig om jag förstår precis vad du känner och går igenom?” Hon har rätt... Förstås. Och detta kunde jag inte lista ut själv? Tydligen inte. Jag är väl rätt korkad ibland. Men vem är inte det?
Jag kan verka som en helt ”normal” människa bland andra. Som om jag inte hade ett bekymmer i världen. Som om jag hade ett bra liv, och bara de ”vanliga” små problemen som alla människor stöter på då och då i livet. Men det finns en anledning till att andra tror det. Jag är nämligen expert på att dölja mig själv, och den jag är. Och det jag känner, tänker och tycker. Jag har gjort det i större delen av mitt liv, så hur skulle jag inte kunna vara expert på det? Jag har utvecklat en skill för hur jag undviker att känna någonting som jag normalt sett skulle må dåligt över. Men – som nu – när jag inte har någon att dölja det för förutom mig själv, finns det någon anledning att hålla tillbaka? Finns det en anledning att ljuga? För mig själv? Jag måste säga att det finns det i allra högsta grad. För om jag släpper in det förflutna, om jag släpper in det som får mig att må dåligt, kanske jag dras in i mörkret igen. Ner i det svarta hålet som drar mig djupare och djupare ner i depression. Jag klarar inte av det igen. Jag har varit där en gång, och kom knappt upp med livhanken i behåll. Och vet att jag aldrig skulle klara av att komma upp en andra gång. Aldrig.

Så det är av största vikt jag ljuger. Speciellt för mig själv. Jag kan inte släppa allt. Kan inte släppa spärren inom mig. Eller rasera muren runt mitt hjärta. De enda som kommit in en bra bit, är Niclas och Cheeba. Men om jag öppnar mitt hjärta mera, vad sker då? Om jag släpper fasaden och raserar muren, vem kan lova mig att hjärtat som redan har sprickor, inte krossas och splittras? För att sedan försvinna all världens väg. Och vem blir då kvar? Om jag inte ens kan upprätthålla den fasad jag så omsorgsfullt byggt upp under alla dessa år, vem blir då kvar? Vad blir kvar av mig, mer än ett tomt skal? Ett skal av den person jag en gång – för länge sedan – var.

Alltså, jag har slagit in på en jäkligt bra väg. Som jag följer till punkt och pricka! Jag äter inget godis, dricker ingen läsk, och tar minst en timmes promenad/cykeltur varenda dag. 
På jobbet har jag slutat äta några hamburgare med dressingar, ost, osv... Jag äter bara kött tillsammans med sallad (mestadels tomat, eftersom jag äälskar tomater! hihi) Och jag håller på att sluta röka. Igen! :/
Jag har mina sista cigg idag, sen är det slut!
.....
Och idag - tro det eller ej - så har jag faktiskt varit så duktig att jag ätit frukost! :)
Det var länge sen det! Jag brukar inte vara hungrig, eller sugen på frukost, men idag kände jag för rostat bröd och makrill. Plus ett par glas med mjölk. Tusan va nöjd jag är med mig själ idag!
.....
Nåväl... Det bästa med denna dag var när jag skulle gå och hämta lite vatten att dricka ur kylen, så stannade jag plötsligt upp framför spegeln som hänger innanför min rumsdörr. Den är ganska stor och avslöjar alla skavanker och bilringar, utan att dölja någonting. Men istället för att se missbelåtet på min spegelbild stannade jag upp och såg något otroligt. Kunde knappt förstå att jag själv tyckte det när jag tittade mig själv i spegeln!
Jag har en fin form av timglasfigur! Jag stod rätt framför spegeln och såg inte längre de där feta höfterna och tjocka låren. Jag visste inte om det var kläderna eller jag, men beslutade mig för att det måste vara jag. Jag har ju förändrat mitt liv ganska drastiskt, och något måste ju ha hänt. Och det har det!
Igår höll jag på tappa mina byxor om jag inte knöt dom, och idag ser jag en sexig timglasfigur i spegeln. FATTA! Jag tyckte jag själv var sexig!! Hur sjukt är inte det?
Javisst, jag vände mig till sidan och skrattade åt att jag fortfarande var en köttbulle i den vinklen, men framifrån! Wow! Jag är så nöjd med mig själv, och vad jag åstadkommer med mitt liv just nu!
Säg vad ni vill, men jag är så lycklig just nu! Livet ser soligt och underbart ut!
.....
Saknar min blivande underbara make bara, och vårt lilla charmtroll till hund :)
Älskar er för all framtid! Ni är min sol, luften i mina lungor, ljuset i mitt mörker, hjärtat i min kropp, blodet i mina ådror, lyckan i mitt liv, ni är mitt allt! Mitt liv, min framtid <3 (Som min älskade Niclas sa till mig igår. Han gör mig så lycklig!)

Så har man ledigt - en torsdag!
Otroligt :) hehe. Nåja, idag har man varit ganska duktig dock. Jag vaknade kl 8 och kunde inte somna om, så jag såg lite på OC på datorn, sen drog jag ut i solskenet och den böljande värmen. Jag gick in till stan istället för att ta trikken, och det tog ca 35-40 minuter. Najs som tusan! Sen gick jag halva vägen tillbaka, chillade någon timme vid vattnet nere i parkområdet vid Nybrua/Hausmanns gate. Sen gick jag och slappade lite vid Schouss plass, och tog trikken sista 3 stationerna. Sen låg jag utanför hemma på gården i gräset och njöt av den värmande solen. Där läste jag och lät mig bara njuta av livet som det är just nu.