Tillbaka till Startsidan
Så var man en ärbarkvinna - Gift!
Detta sätter Oslo på den svarta kartan
Och här sitter jag. I en lägenhet i Oslo. Dagen efter.
Och som om vädret känner vår sorg, ilska och åter sorg, åskar och regnar det. En dyster dag efter en hemsk dag. Mina tankar går till dem som fölorade livet igår. Och till deras anhöriga.
Jag är hemskt ledsen för det som skett. Hoppas bara att Oslo, ja hela Norge, ger sig tid till att sörja och hedra de människor som igår miste livet. För att sedan se på framtiden med nya ögon.
Att leva varje dag i nuet, för man vet aldrig vad som kan hända imorgon.
---
"Tystnaden efter smällen är kompakt. Trots rökutveckling och skrikande människor är allting tyst. Så tyst. Oroande tyst. Det susar i huvudet. Det enda lilla ljud som hörs är detta susande.
Jag står stilla. Min hjärna arbetar väldigt långsamt. Det är som om hela världen står still. Vad är det som sker?
Det finns ingen möjlighet att jag skulle kunna tänka klart. Massorna av människor springer runt omkring mig. Men ändå är det som om jag inte ser.
Allt som rör sig, allt som låter. Ingenting existerar, förutom mina tomma tankar.
Ett svagt ljud letar sig in i mitt medvetande. Det ljuder allt högre och högre. Och det tar många sekunder innan jag inser att det är en siren. Eller snarare hundratals sirener. Ljudet blir öronbedövande. Det blir olidligt högt.
Men ändå står jag bara där. Varken kroppen eller sinnet fungerar. Mina ögon fladdrar fram och tillbaka över gatan. Över den lilla fläck jag står på. Jag kollar på mina skor, men ser inte det jag tittar på. Sirenerna ljuder på högsta volym. Jag vänder blicken uppåt. Ser mig omkring. Allting har stannat av. Alla människor står stilla. Ingen rör sig. Ingenting sker.
Man kan nästan höra alla människors hjärtslag. Det känns som om hela staden håller andan.
Vad händer? Vad hände?
När ljudet sakta men säkert kommer tillbaka, arbetar min hjärna på högvarv för att komma ifatt. Men jag får inte ihop det.
Vad var det som skedde?"