Wright For Your Life

Nu var det väääldigt länge sedan jag skrev en rad om mitt liv. Och känner att det är dags att rycka upp sig och skriva några rader om vad som händer. Jag håller just nu på att checkar upp olika sätt att gå ner i vikt - en fråga som ständigt återkommer till mig då jag är så jäkla tjock! Jag MÅSTE skärpa mig och ta tag i mig själv för att må bättre.
Att sedan jag och Niclas pratar om att skaffa barn, ger mig extra motivation. Men för tillfället är jag inne på att testa alla myter med bantningspiller. Finns det verkligen genvägar till viktnedgång? Eller är det faktiskt bara just det - myter?
Jag käkar just nu Green Coffee Bean tabletter och ska se om dom verkligen är revolutionära som påstås enligt amerikansk tv!
Sedan har jag hittat en sida med bantningspiller som heter Nuvoryn - 100% naturliga ämnen och antioxidanter som tydligen rekommenderas av läkare...! Dessa ska jag köpa hem och prova i slutet på Oktober.

Until then - CYA!

Ja, nu var det sannerligen ett tag sedan jag var inne och skrev min mening på min blogg. Inte för att någon har saknat mig direkt, men ändå. Jag är en sådan där person som måste få skriva av mig lite då och då. 
Och nu har det faktiskt skett en hel del i mitt liv, tro det eller ej! :)

--------------------------------

Okey, where to start?
Jo, jag var hos en helt underbar läkare i Sunderbyn, och han fastställde min diagnos till Ångest-blandad depression. Alltså inte Bipolär som vi innan misstänkte. För att kunna vara bipolär måste man ha haft mer "uppåt-stunder" än jag har haft. Mina uppåt-perioder och de gånger humöret svängt just uppåt har inte varit 100% eller tillräckligt många för att kunna klassas som bipolär depression. Bipolär betyder ju just det - motpoler som glädje och sorg/depression. Där mina stunder mestadels varit mörka och ångest, blir det en ganska lös diagnos som kallas "blandad ångest-depression". Vilket fall, läkaren var helt fantastisk, och han fick mig att både fundera, vända på saker och ting och dessutom fick han mig att se framåt - och glädjas! Fatta vilken känsla det var - att kunna se framåt i livet och se att det finns en ljusning, att inte allt kommer vara nattsvart resten av livet. Jag hade ett saligt leende på läpparna dagar efter att jag pratat med honom. Vilken inverkan ett möte på ca 45 minuter kan ha på en mäninska! Jag är än idag glad och uppåt med tanke på det som ligger framför mig. Om jag nu bara kan få igenom mina planer och förverkliga mina tankar och idéer. 
Det första jag fick som råd att göra - och som jag gjorde - var att kontakta FK för att lägga upp en s.k. rehabiliteringsplan. Alltså en planläggning hur jag ska få hjälp och stöd för att komma ur sjukskrivningen och blir rehabiliterad nog för att kunna fungera normalt i samhället igen. FK har mer resurser och mer intresse av att få mig ut i arbetslivet än t.ex. arbetsförmedlingen som har nog mycket ändå. Och dessutom kan FK hjälpa mig att byta livsbana, eftersom jag inte längre kommer klara av arbete inom restaurangbranschen med all stress och press. Därför siktar jag nu på att få hjälp med studierna (eftersom jag inte heller får något stöd från CSN) kanske FK kan stödja mig i denna riktning så jag kommer igång med skolan, och sedan kan studera på egen hand för att få styrka nog att återgå till livets alla problem och lösningar. Ni ser redan nu att jag kan se ett stänk positivt i det mesta!
Sedan har jag också fått sänka min medicindos, med en liiten mängd denna gång. Också läkaren i Sunderbyns idé. Och det visade sig vara väldigt bra, för första dagen var jobbig, men nu känns det faktiskt bra igen! Och nu är det 5 dagar sedan jag sänkte min dos. Så skönt det känns att kunna sänka dosen något i alla fall, så vet man att man är på rätt väg åtminstone!

Vidare har jag imorn ny tid med min läkare på Statsviken och sedan möte med A-C på Pelikanen. Ska bli intressesant att prata med dom båda. Får sedan se hur det blir med eventuella studier. Jag har fått ett möte för planläggning med min handläggare på FK och en representant från arbetsförmedlingen den 22:a Oktober. Och är FK villiga att stå på min sida och stödja mig för att kunna studera så jag kan få mig ett arbete framöver, så skulle jag verkligen kunna le och lägga en lycklig känsla bakom det. Jag hoppas verkligen de har förståelse att jag inte klarar av branschen inom restaurang längre och att de är villiga att hjälpa mig i min rehabilitering. 
Den som lever får se...!
--------------------------------

Om man sedan kollar på andra faktorer i mitt liv, så står det rätt stilla annars. Hockeyn har börjat såklart, och jag försöker gå på så många jag orkar. Inte alltid jag har ork eller lust att vara ute bland folk, men jag gör mitt bästa för att inte dra mig undan. Problemet är bara att det är så förbaskat mycket enklare och lättare att göra så. Även om jag i slutändan inte mår bättre av det.
Annars kämpar jag fortfarande med min vikt och har försökt köra med Herbalife-produkter nu i strax över en månad. Men jag fuskar, dels för att jag verkligen avskyr den pulvriga smaken och delvis för att jag aldrig har tålamod nog att hålla ut. Dock ska jag nu ge både Äppelcidervinäger och Chiliburn (eller vad det heter) en chans i ca en månad eller så. Och självklart ska jag vara mer aktiv och försöka att inte ge upp!

Nåja nu ska jag dra, ska inte dröja så länge innan jag är tillbaka dock, lovar!
Tjoflöjt!

Bifogar mitt meddelande på fejjan här, om nu någon från FK skulle besvära sig med att snoka runt i min blogg också! Välkommen ska du vara.

VARNING UTFÄRDAS TILL ALLA FACEBOOK-ANVÄNDARE
----------------------------------------------------------------------------------
Jag var idag till min läkare för uppföljning av hur jag mår idag.
Då fick jag höra - kanske bara jag som inte visste detta?? - att Försäkringskassan ringt upp henne innan de pratat med mig, för att ifrågasätta hennes diagnos och bedömning av mig. Och detta på grund av vad jag då skulle ha skrivit här, på FACEBOOK!
Jag trodde inte det var möjligt att FK kunde sjunka lägre än de redan gjort, men återigen blev jag överbevisad...! Så numera bedömer alltså myndigheterna hur en människa mår beroende på vad man skriver på ett comunity som Facebook.
Vilka nu som skriver hur man Egentligen mår på en internet-sida där hela världen får veta det inom ett par sekunder vet jag inte, men tydligen är detta nog för att bedöma och få ett helhetsintryck av en människa.

Att sedan uttrycken och de få & korta meddelanden man delar med sig här är ytliga och för det mesta ointressanta samt helt ovidkommande är tydligen inte detta alls och väldigt intressant enligt FK. Jag kan inte minnas en enda gång jag uttryckt mig här på facebook om hur jag faktiskt mår och hur jag kämpar mig igenom varenda dag för att inte bara ge upp. Att hockeyn är det enda som får mig att ta mig utanför dörren, med få undantag av ett par fina - och enda - vänner.
Men detta är tydligen mer än nog för somliga att få en uppfattning av hur någon mår för FK.

Ville bara skriva till mina vänner här och varna att FK numera gör intrång på era facebook-sidor och dömer er efter några tomma ord som saknar betydelse i ditt liv. De kan komma att betyda mer än du tror, så fundera en extra gång innan du uttrycker dig i ord på internet! Självklart visste man sedan innan att allt man skriver på internet räknas som offentligt, men kanske man missat att även myndigheter gör sig en bild av dig som person, och att det kan komma att bita dig där bak om du skriver saker du kanske får ångra...
Försäkringskassans nya metoder har nått en lägre nivå än tidigare och lämnar inte bara mig i ilska, utan också i skrattretande anda där jag inte vet om jag ska skratta eller gråta över deras sjuka tillvägagångssätt...!

Så har man varit rökfri i nästan 4 dagar! De ni! :)
Jajo, jag har ju slutat typ hundra gånger innan, men nu ska jag försöka hålla detta! :) Är ju liksom 40% som drar ned fertiliteten när man röker. Det är inte lite det! Och eftersom vi båda har pratat om barn inom en inte alltför avlägsen framtid, lär jag ju både gå ner i vikt och få rena kroppen från alla onödiga gifter.
Så dessa 4 dagar har - otroligt nog - faktiskt inte varit så jobbiga. Ja, visst har jag fått något psyk-utbrott ett par gånger, men det är jäääkligt lindrigt med tanke på att jag är på avgiftning :P Sjukt nöjd med mig själv just nu, så jag tänker faktiskt mysa med mitt nyvunna självförtroende. Att jag dessutom går på gym ca 3gånger i veckan och sover på natten och inte dygnet runt, hjälper också till OERHÖRT! Och ännu ett plus - jag äter numera inte nå potatis, ris, mos med mera, utan det blir sallad och kött & liknande. Man kan ju liksom äta mer av det underbart goda köttet när man inte äter mer än sallad som inte mättar Så fruktansvärt mycket :)
Så nu, när mitt "nya" liv startar som är hälsosamt och faktiskt ganska underbart, kan man väl inte annat än må bra?
Så just nu mina vänner, flyter livet på rätt bra och den enda motgången just nu är att jag är så sjukt äckligt överviktig! Men det ska vi nog ta å ändra på! Så vi hörs snart igen - när jag ska ta nya tag mot mindre kroppshydda och fett!

Men, nu har man dock provat på det och kan säga om någon frågar att: ja, jag har provat och det fungerar inte!

Så vare med det. Aja, lätta utvägar är oftast inga utvägar alls. Trist men sant.
Nu blir det att sköta sig själv och kämpa på det gamla hederliga sättet, det fungerar iaf!

Färgning: från 800:-

Ögonbryn: 165:- färgning

Ögonfransar: 220:-

Ögonbryn & fransar: 365:- brynplock & färg, fransfärg

Ganska mycket dyrare än andra på klippning, men i övrigt relativt "normala" priser. Kan inte recensera denna salong då jag aldrig hört talas om den förr, ännu mindre varit där och klippt mig.
-------------------------------------------
ZACKS STUDIO
Hemsida http://www.studiozacks.nu/
Priser
Klippning: 480:- Ögonfransar: 200:- färgning

SAX & MASKIN
Hemsida http://www.saxochmaskin.se/
Priser

Klippning: 400-600:-

Färgning: 900-1400:-

Hårextensions: 600-5000:-
Måste säga att priserna är nära deprimerande höga. För de som har pengarna till en klippning för 600 spänn kan jag kanske förstå att man går hit - om de nu är duktiga. Eftersom jag inte varit här förr, kan jag dessvärre inte heller yttra mig om kvalitén.

-------------------------------------------

Hemsida http://www.lookfrisorstudio.com

Klippning: 420-550:-
Elevklippning: 300:-

Färgning: 650:- och uppåt
Ögonbryn & fransar: 300:-

-------------------------------------------

-------------------------------------------
-------------------------------------------

Och om MetaBurn står det följande:

• Rensar toxider och extra avfall som har samlats i kroppen
• Städar upp uppbyggnaden av toxiner i colon
• Minskar gaser och känsla av uppblåsthet
• Assisterar kroppen i att skapa en stadig metabolism

Sjukt dåligt! Så just nu sitter man alltså på älskade maken Niclas dator. Och då kan man fråga sig hur detta kan vaar möjligt - med tanke på hur mycket han sitter vid denna skärm - typ dygnet runt. Med allt från lulefans och runescape till skolarbete... Jo, han är nämligen i inavelsland och hälsar på sina morföräldrar. Så jag har nu haft datorn igår och idag, till och med Söndag, då underbara kommer hem igen :)
Ska skicka in min trasiga dator på reparation imorn och förhoppningsvis går det på garantin, men man vet aldrig i dag. De gör ju allt för att inte behöva göra någonting gratis...
Skulle det nu vara så att det inte går på garantin, lär jag köpa ny dator. Och hur kul är det - med tanke på att vi har denna på avbetalning, och bara betalat som sagt - två månader?! Jo, skitkul ska jag säga! Dessutom har vi inte råd med ännu en ny dator... Så det finns bara en lösning i sådana fall. Och det är att sälja min älskade kamera. Min fina, underbara, älskade DSLR-systemkamera... Åååhh vill INTE! Hoppas hoppas hoppas det går på garantin! Ja, den som lever får se, som det så fint heter. 
Imorn blir det inlämning för jag vet inte hur lång tid den kommer vara borta, och sedan blir det hockey <3 då ska jag se Luleå Hockey krossa aporna från Skansen :) Nä, nu ska jag spela klart RS och sedan se filmen "Enough" och sen sussa <3
---
natti natt!!

ingen rast, ingen ro... jag kan då aldrig få varken ro eller sömn. Nu spelar det inte ens längre någon roll att jag tar mina sömntabletter, jag somnar ändå inte. Och hur kul är det?
Jag somnar av ren utmattning när det börjar närma sig sex, sju, åtta eller nio på morgonen! Och sen är jag sliten, trött och hängig när jag väl kommer upp (alltid efter 15.00). Detta för att när jag väl sover får jag ingen ordentlig sömn ens... Jag vaknar titt som tätt, är orolig och vänder och vrider mig hela natten. Så sjukt jäkla jobbigt.

Om det ändå fanns ett bra sätt att få sig själv att slappna av och välkomna sömnen, och inte tvinga fram den av ren desperation som i slutändan ändå inte betyder någon vila? Bara för att man sover betyder det inte att man får den ro och vila man så väl behöver. Fuck vad jobbigt!

---

Jag tycker dagen är helt värdelös eftersom den bara uppmuntrar folk till att köpa köpa och köpa. Men det värsta med hela skiten är egentligen de fjantiga idioter som faktiskt blir SURA eller UPPRÖRDA för att deras käresta inte köpt någonting till dom denna dag! Men HERREGUD! Att folk fortfarande inte fattar! Eller kanske dom fattar, men inte bryr sig? De kanske gillar att vara "kärringen med strömmen"?!
Vilket det än är, så är det ren dumhet och idioti att bli upprörd över någonting så jävla korkat som att konsumera!
Själv skulle jag uppskatta en bukett rosor eller en ask choklad vilken dag som helst - förutom denna! Fatta vilken gest att gå och köpa någonting sådant en helt vanlig dag! DET min vän, det vore speciellt. Får man något idag, så är det ju rätt väntat och inte direkt för att man vet att sin käresta gör det för att man är underbar eller att de tänkte speciellt på just mig idag, utan för det är denna jävla alla hjärtans dag... Herregud säger jag bara. HERREGUD.

Mörker... Endast ljudet av väckarklockan på nattduksbordet hördes. Och hans andetag. De lugna, jämna andetagen som röjde att han inte längre var vaken. Mörker. Tårar som föll långsamt och helt ljudlöst nedför mina kinder. Jag vågade knappt andas, rädsla för att uppbåda minsta lilla ljud. Jag var tvungen att svälja, kände hur de salta tårarna ilade som brinnande eld ner mot mina öron. Jag låg platt på rygg, längst ut på kanten av sängen. Jag vet inte hur länge jag låg där och stirrade upp i taket. Handlade det om sekunder, minuter eller kanske timmar? 
Tårarna som löpte som strilar av eld, torkade och kvar fanns istället kalla ränder av is längs kinderna. Hur kan tårar bränna så heta och sedan lämna iskalla spår efter sig?
Klockan tickade vidare och jag vågade fortfarande inte röra mig en millimeter. Paniken började komma till ytan och jag kände att jag inte klarade av mer. Jag var tvungen att ta mig därifrån. Jag skulle inte stå ut en sekund till. Med otroligt varsamma rörelser tog jag mig från liggande ställning till sittande. Jag höll andan i hopp om att han inte skulle märka att jag flyttade på mig. Sakta sjönk jag ner på golvet och koncentrerade mig på att andas så tyst som möjligt för att inte paniken skulle ta över. Mina ögon hade vant sig med mörkret för ett bra tag sedan, så jag kunde hitta mina kläder snabbt. De låg på golvet nedanför sängen och jag drog dom till mig som om de vore en livboj för en skeppsbruten människa. Innan jag kunde ta mig till sans och inse att han fortfarande låg kvar och sov lugnt och avslappnat, såg jag att klockan hade blivit kvart i fem. Men innebörden gick inte in i min skalle. Jag reste mig upp och fick genast syn på min ryggsäck som låg på bordet, ett par meter bort. Jag tog ett par tysta steg dit och roffade åt mig den. Men mitt i rörelsen såg jag hur ena axelbandet fastnat runt en ljuslykta. Jag hann knappt registrera detta faktum innan lyktan föll. Den stannade på bordet, men ljudet kändes som ett pistolskott i ett vakuum. Jag stelnade till i hela kroppen och kände hur paniken bubblade upp till ytan. 
"Åhnej åhnej åhnej" Var de enda tankar jag fick fram. Vad som kändes som en evighet flöt förbi och tystnaden lade sig som ett kompakt mörker igen. Jag tog prövande ett steg bakåt och vände mig sedan om i en enda rörelse mot sängen. Kvar låg han på mage och sov lugnt. Min lättnad gick inte att beskriva när jag sakta tassade mig förbi sängen mot dörren. Han kastade sig om i sängen och jag stelnade åter till i hela kroppen. Men efter ett par sekunders tid började han snarka djupt och jag vågade fortsätta min färd ut från rummet. 
Väl utanför dörren släppte jag ut luften jag hade kvar i lungorna med en långsam suck. Kvickt därefter skyndade jag mig in i badrummet som låg närmast ytterdörren och låste snabbt dörren efter mig. Innanför dörren kastade jag närmast på mig mina kläder och tryckte ned mina tillhörigheter i ryggsäcken. En snabb blick i spegeln fick mig att stanna tvärt upp. Randiga kinder och rödkantade ögon mötte mig i spegeln. Näsan såg svullen ut och jag såg ut att ha sprunigt ett maraton, så röd var jag i ansiktet. Jag såg rädslan djupt inne i mina ögon, och bestämde mig för att bara torka bort det värsta sminket och sedan låta de andra blessyren försvinna av sig själv.

Med ett blött papper i mitt ansikte insåg jag att min mascara låg kvar på bordet inne i sovrummet jag just rymt från. "Inte en chans!" var enda tanken som flög genom mitt huvud innan jag slängde papperet i toaletten utan att spola. "Sminket får vara", tänkte jag och beslöt mig för att inte riskera att gå in dit igen. 
Jag tog ett djupt andetag innan jag låste upp toalettdörren och långsamt kikade ut i springan. Ingen var utanför dörren och tystnaden var fortfarande lika tung som tidigare. Med en snabb rörelse fick jag upp dörren helt utan att minsta ljud hördes. Nöjd med mig själv, tassade jag fram till ytterdörren och letade efter mina sandaler. En väckarklocka i huset började tjuta och alarmet kändes som ett ångloks tutande i det tysta huset. En hund började plötsligt skälla vilt och jag kände hur paniken kom rusande i mina ådror. Med bultande hjärta och klumpiga händer fann jag till slut mina skor och kastade mig mot dörren ut. Ett par trötta steg närmade sig från trappan uppifrån. Jag vågade inte titta upp, trots att jag visste att det inte var han jag lämnade i rummet några minuter tidigare. Med nervösa fingrar fick jag upp låset på ytterdörren och närmast kastade mig ut i den kalla iskylan. Med ena handen drog jag till mig min jacka från kroken innanför dörren och nästan smällde igen dörren efter mig. Jag hoppade fram på ett ben i taget när jag försökte få på mig skorna innan jag nådde gårdsgrinden. Jag lyckades i sista stund att få på mig både skorna och hoppa ut genom grinden innan jag hörde dörren på huset öppnas. 
Utan en blick bakåt rusade jag av all min kraft framåt. Bort från huset. Bort från mardrömmen. Jag sprang och sprang och sprang. Utan en tanke på någon eller någonting. Förbi de glest byggda villorna i den lilla byn utanför staden susade jag. Att kalla det en förort till stan skulle vara som ett skämt. Snarare en byagård utanför stora byn i sådana fall. Jag stannade en kort stund till på en kulle där man hade utsikt över hela byn. En snabb blick mot huset jag just lämnade i en sorts flykt gav mig en kall kåre längs ryggraden. Sedan drogs min blick ohjälpligt mot huset som stod fyra hus ifrån det första. Huset där allt startade, där mardrömmen hade börjat i det tysta. Jag kände hur paniken vällde fram och jag valde att ignorera den genom att springa vidare. Fort, fort, fort. Snabbt nedför kullen och över den genomfrusna åkern sprang jag i mina skor som inte var ämnade för varken springande eller vintern som nu var långt liden. Detta bekymrade dock inte mig i denna stund, jag sprang så fort jag bara kunde.

När jag plötsligt föll på en gren var det som att springa in i en vägg. En vägg av slitna, mjölksyrade ben, flämtande andning, skrikande lungor och bultande hjärta. Jag skrapade upp knäna på marken som var täckt av is och snö. Min kropp kändes så tung, så tung. Jag kände hur allting framför mig började flimra och min andning blev allt kortare. I ett sista desperat försök att få kontrollen över min kropp igen slog jag händerna för ansiktet och koncentrerade mig på att andas normalt. Blodsmaken i munnen struntade jag i. Det viktigaste för stunden var att inte svimma. Efter en stunds flämtande kände jag hur kroppen föll tillbaka i normal rytm igen. Hjärtat slog inte så vilt, andningen var relativt långsam och benen kändes inte som gele längre.
Ett susande av en bil som for fram med fart ett tiotal meter bort drog min uppmärksamhet till sig.
I en kraftansträngning fick jag mig själv på benen igen med hjälp av ett träd stakade jag mig långsamt framåt. När jag kom ut på riksvägen var det som om att friheten var inom räckhåll. En lättnadens suck undslapp mig och jag började långsamt gå i riktning mot staden. Det var ännu tidigt så det var inte så många bilar som susade förbi. Längs väggrenen gick jag med ostadiga ben sakta framåt. De tre, fyra kilometerna in till staden kändes som tre, fyra mil. Dock var detta bättre än mardrömmen i huset jag lämnat bakom mig. Vad som helst skulle vara bättre än det. 
En bil kom farandes bakom mig, på väg in till staden, precis som jag. När föraren fick syn på mig, bromasde denna in och stannade till slut ca 10 meter framför mig. Jag gick fram och damen som körde bilen lutade sig mot mig och frågade om jag ville ha lift. Med ett matt leende tackade jag lättad ja och öppnade dörren till passagerarsätet. Väl inne i bilen var det varmt och mysigt. Damen som körde var väl strax under pensionsåldern och verkade rar. Hon log mot mig och skruvade ned volymen på radion ett snäpp. Hon berättade att hon hette Margot och skulle in till staden i ett par tidiga ärenden. Jag log svagt som svar och svarade att mitt namn var Sandra. Hon ställde ett par frågor och jag svarade någonting osammanhängande. Därefter verkade hon känna på sig att jag inte var så pratsugen så hon skruvade åter upp radion och nynnade glatt med till melodierna. 
Jag vet inte om det gick ett par sekunder eller minuter innan jag somnade, jag kände bara hur mina ögonlock blev tyngre och tyngre. Sista tanken innan medvetandet försvann var en flyktig sådan om hur radioprataren skämtade tillsammans med en lyssnare. 
En lätt klapp på armen och vad som kändes som en halv sekund efter att jag somnat väckte Margot mig och log försiktigt mot mig. Hon berättade att vi var framme vid mitt hus och sa att jag nog skulle ta och sova lite när jag väl kommit in till mig. Jag mindes inte ens att jag hade berättat vart jag bodde, minnet var som i en tjock dimma. Minnet av att jag hade presenterat mig var vagt och sedan sagt vart jag bodde var om möjligt ännu vagare. Margot log dock mot mig och jag försökte mig på ett leende tillbaka. Jag måste ha lyckats ganska dåligt för hon skrattade bara till och gav mig en snabb klapp på kinden. Efter flera tack och varma ord stängde jag bildörren efter mig och såg henne köra iväg. Med ett snett leende såg jag henne slira i kurvan ut från gatan jag bodde på. Men det lilla, svaga leendet dog direkt när jag vände mig om och gick mot huset. Med tunga steg gick jag över trädgården där jag normalt sett aldrig varken fick eller brukade gå. Jag kom upp på altanen och släpade mina fötter fram till dörren. När jag låst upp öppnade jag dörren, gick snabbt in och konstaterade att det fortfarande var mörkt och tyst i hela huset. Ingen var ännu uppe. Med snabba rörelser låste jag dörren efter mig och tog mig nedför trappan och raskt in i mitt rum. Väl innanför dörren sjönk jag ned där jag stod. Inte en millimeter längre orkade jag ta mig. Sakta kände jag hur kroppen blev tyngre och tyngre. Jag sjönk ner till liggande ställning och tackade tyst mig själv för min oordning i rummet. Tack vare denna hade jag ett par klädesplagg till kudde och min fleece-filt inom armslängd avstånd. Ögonlocken blev tunga och andetagen djupare och långsammare. Ett rad odefinierbara tankar susade förbi i min skalle utan minsta möjlighet att registrera vad de innebar innan jag till slut välkomnade sömnen med glädje. Mina sista tankar var önskan om sömn, om drömmar, fina drömmar, och om glömska. En önskan att få glömma bort mardrömmen jag lämnade och ett hopp att få nya, bättre drömmar att minnas.

Ingen vill vara som alla andra. Och ingen är den andra lik. 
Trots detta så är vi alla lika. Vi är alla här. Vi har alla frågor. Vi är alla unika.

Vilket betyder att ingen är det...
...

Om någon mötte mig på gatan skulle de knappt märka att jag var där. Skulle inte ens se upp om jag gick i deras väg. Skulle inte ens ge mig en blick så som jag är. Ingenting värd och inte värd luften jag andas. Min existens är just bara det - en existens. Ingen mening, ingen betydelse.  Och när man blir en skugga i ögonvrån, en skugga av sitt forna jag, då gör man knappt det. Knappt existerar. Och det är ofta så det känns - som en knapp existens.

Ensamhet är någonting vi alla fruktar, medvetet eller ej. Människor är flockdjur och de allra flesta av oss klarar sig inte utan andra människor. Ensamhet är mitt liv. Kanske är det min mening med livet? Att existera men inte finnas till bland er andra? Vad är det för mening då?

Men vad är det som ger livet mening? Vad ger mitt liv mening? Tusen frågor - men var finns svaren? 
När ensamhet känns som den enda utvägen, då finns inget liv kvar. Jag kan stå i en folkmassa, skrika för allt jag är värd och ändå vara bottenlöst ensam. Ensam i ett mörker som ingen annan ser. 
Människor som er kan titta på mig, men inte se mig. Ni kan lyssna på mitt skrik, men hör mig inte. Ni kan röra vid mig, men inte känna mig. Ni kan känna till mitt namn, men vet inte vem jag är...

Jag är jävligt nöjd och egentligen det enda som stör mig nu är den där jäkla TV-kartongen som Niclas envisas med att behålla. "Det är ju enklare att flytta TV:n då..." Men vadå? Vi flyttar ju aldrig TV:n och ska inte flytta härifrån inom några år ens! Nej men den ska bannemej stå och samla damm!?
Haha, jag slänger ut den sen när han inte vet om det :) Han kommer ju inte direkt sakna den :P Och nu får vi också bevis på om han läser min blogg (vilket jag vet att han aldrig gör) - så Niclas - om du vill behålla den, säg till mig här genom att kommentera detta inlägg så får du behålla din jäkla kartong! 
---

Näe, nu ska jag spela lite RS, ta det lugnt och kanske gosa lite med Cheebusen <3
TJO!

Ska jag behöva skämmas för att jag råkar gilla en film? En film-serie som var böcker som sålt i multum i hela världen! Inte fan trackar vi dem som gillar (skit, enligt mig) Star Wars eller såna filmer? Inte fan måste vi reta alla "macho" killar som gillar sånt? Men det är helt OK att jävlas med tjejer som råkar gilla en idé från bok till film - och som är väldigt udda & ovanligt? Det är inte för inte som det plötsligt kryllade av vampyrfilmer & övernaturliga filmer/serier! Men tydligen är det en anledning att jävlas med dom som faktiskt gillar denna udda & ovanliga bok/film?

Jag blir så inihelvete LESS på alla omogna killar som inte fattar att det är tillåtet att gilla precis vad man vill! Och ingen - INGEN - har rätt att bli pikad, retad, trackad eller ska behöva skämmas för att man blivit förälskad i några karaktärer som får en att drömma sig bort. Uppleva en värld utanför vår egen. Att få för ett par timmar - leva i en fantasivärld där ingenting är omöjligt! Är det så himla skamligt att gilla det?! Är det så pinsamt att vilja försvinna för ett par timmar framför bioduken och förälska sig i historien, personerna & händelserna?

Nej, nej och åter NEJ!

Jag avslutar som jag startade - Enough is Enough

Imorn vare dags, verkligen dags!
Kan knappt fatta det! Dagen är faktiskt här!

Shit, det som hela tiden verkat så långt borta är nu redan här... Nervös? Ja, det är jag väl. Iaf lite. Men tänker mest på att försöka få ihop allt innan, så har inte fokuserat så mycket på att det faktiskt är vår bröllopsdag!
Nej, det är verkligen svårt att få ihop i skallen. Jag kan inte tänka på det, då stressar jag sönder. Trots att allt egentligen är klart nu. Det enda som är kvar att göra är

• Tårtan (inkl. marsipan-blommorna)
• Dukning & dekorering av festlokal
• Sy de sista 2 dukarna
• Sätta i löshåret