Wright For Your Life

FYI - Ska snart tillbaka till Pelikanen å träffa läkarn (ej min terapeut denna gång) för att - äntligen - få min "nya" diagnos. Visst äre skillnad mellan Bipolär 1 & 2, men inte känns det som att en siffra gör så stor skillnad för mig personligen, förutom medicinering och att det är mano eller hypo förstås. För er som vet något om bipolär depression vet själva vad det är för skillnad, och visst är det skillnad! Men för mig känns det bara som en siffra. Dock kan man kanske - om man har tur - få må bättre av annan medicin. Shit, jag minns knappt hur det känns att må bra längre. Det var så länge sen att det känns som om det vore en annan livstid. Och iofs är det väl det också på ett sätt. Mitt "tidigare" liv - även kallat "gamla" liv, är borta, som utfluget och lämnar endast en känsla av vemod blandat med att det tillhörde någon annan, inte mig själv personligen. 
Sedan finns det självklart personer jag saknar från det livet. Livet som inte längre varken angår mig, eller jag tar skada av att inte röras av längre. Som min minsta lillasyster, hon var alltid så underbart charmig och rolig. Känslig, men med en inre styrka som bara växt sig starkare och starkare för varje dag som gått. Jag har kommit mig att imponeras av denna och beundra denna unga kvinna, hennes styrka och själsro. Inte för att jag vet någonting om hennes själ, men det är den auran hon omger sig med. Med lugn, ro och framförallt trygghet.
Sedan hennes och min systerdotter. Ett underbart charmtroll som kommer charma allt och alla i sin väg i livet. Ett ständigt busigt leende på läpparna och redo för skratt. Den lilla trollungen skär det nästan i hjärtat av att tänka på. Sedan min underbara och fantastiska farmor förstås. En kvinna som sprider glädje omkring sig vars hon än går. En kvinna som jag både beundrar och älskar väldigt högt. Hon ger mig kärlek och omtanke trots det långa avståndet. Jag är verkligen tacksam för att hon finns i mitt liv, om än så långt borta. 
Sedan, sist men inte minst, min underbara pappa. En man som alltid varit både min idol och trygghet i livet. En klippa, ett lugn och en kärlek så varm att jag ler bara jag tänker på honom. Men det blir dock ett vemodigt leende med tanke på att jag förlorat honom. En far som ingen kan ersätta, en person i mitt liv jag alltid kommer värdera högst och älska tills mitt sista andetag lämnar mina läppar. Min pappa, min hjälte. Alltid med en hjälpande hand, ett tröstande ord för den sårade, en kram för den ensamme, kärlek för den utstötta. Men det finns bara så mycket han kan göra för mig. Det finns en person han måste ta hänsyn till och sätta i främsta rummet. Och det är inte mig jag pratar om. Tyvärr är det så krasst att det vore bättre om han vore skild. Då kanske man åtminstone kunde ha någon kontakt med honom. Men dessvärre är det inte möjligt, inte i dagens situation. Det är bara att acceptera. Hur ont det än gör i mitt hjärta. 
Jag har gjort mitt val, jag har valt mitt liv. Jag har valt att må bättre och inte se bakåt längre. Jag mår bättre än jag gjorde då. Och då får jag leva med ett sting i hjärtat så länge hon är i livet eller finns i hans liv. Det är så sjukt själviskt av mig att välja såsom jag gjort, men jag måste. För min egen skull, för mina älskade här hemma, måste jag försöka att må så bra jag bara kan så jag kan ta hand om dem. Och då måste jag vara självisk. Då måste jag tänka på mig själv. Ni andra får se på det hur ni vill, men i detta läge måste jag komma i första hand. Och genom mina val här i livet har jag då fått se en annan sida av världen. En fin sida med kärlek istället för skrik och bråk. Omtanke och kärlek i överflöd istället för hårda ord och sårade känslor. Trygghet och välmående istället för osäkerhet och undanglidande. 
Därför kan jag heller inte ångra mitt liv idag. Jag kan ju bara le och glädjas åt mina vänner, min familj och framför allt min man och hund här hemma. Så hur skulle jag kunna ångra mina val? Hur skulle jag kunna ångra någonting som gett mig livet tillbaka? Lyckan jag känner ända ner i tårna när jag ser min man le? Pirrandet från min kropp, mina nerver, strålande ända ut i min själ när han kysser mig? Aldrig att jag skulle ge avkall på att upskatta dessa ting för att komma tillbaka till det som en gång var min vardag. Aldrig.
Mitt liv är inte problemfritt och utan farthinder, absolut inte. Men så ska heller inte livet vara. Men dock så lyser alltid kärleken och omtanken, tryggheten och värmen igenom. I slutet av dagarna är det ändå med kärlek i hjärtat jag somnar och med kärlek i hjärtat jag vaknar. Och då kan jag aldrig komma på tanken att jag gjort någonting fel. Något fel val i livet. Nej, jag kanske inte mår som jag en gång gjort, men jag mår så bra jag bara kan just nu. Och det tackar jag mina val för, min man och min hund, mina vänner och min "nya" familj för. Hur ska man kunna ångra något sådant? Aldrig. Jag vägrar se tillbaka, jag har accepterat mitt val och konsekvenserna av detta. Och jag har inte ångrat en sekund. För mig är det livet inte längre mitt, inte längre mitt förflutna. Ja, jag har en far jag önskar jag kunde ringa, prata med och lyssna på. Men förutom de personer jag saknar i mitt liv och alltid kommer sakna, så är allt annat borta. Dött, döda, försvunna. 
Mitt liv har jag själv valt, och jag är för alltid tacksam att jag valde livet. För hade jag stannat kvar, hade jag inte varit vid livet idag. Och hade jag det, hade det knappt varit värt att kallas liv ens, det hade varit en existens, intet mera. 
Därför tackar jag omständigheterna varje dag, och accepterar livet jag lever. 
xoxo

när solen äntligen verkar bosatt sig här uppe väller mörkret in över mig... Mysko. Och jobbigt framför allt.
Men vissa dagar är mörkare än andra. Visst är det så för alla en gång eller två, men att leva i ett ständigt mörker och inte veta hur man tar sig ur det, är jobbigare än många kan förstå. Gick till "min" läkare här i veckan, och trodde att allt skulle kännas bättre efteråt. Och jovars, det känns bättre att fått häva ur sig lite, men samtidigt känns det också sämre... Igen... 
Det är som om det svarta som legat latent ett tag, nu väller över mig igen, och jag har ingen chans att stå emot. Jag ger upp, jag har ingen aptit, sover dygnet runt för att slippa vara vaken. Jag orkar liksom inte kämpa dag ut och dag in. Inte just nu. Det är så mycket lättare att bara äta skit, röka och sova resten av tiden. Visst. den lätta utvägen är oftast ingen utväg alls, men det är så enkelt att bara strunta i allt. Bara låta det vara. Bara sova bort dagarna och nätterna. Skönt att slippa tänka liksom. Vet att ingenting blir bättre av att sluta bry sig, men varför ska det hela tiden vara en kamp? Varför ska jag kämpa för livet när ingen skulle märka om jag inte fanns längre?
Jajaja, jag vet att det finns människor som bryr sig, som skulle märka det, men vad spelar det för roll att man vet någonting när man inte känner det? Det blir liksom som om det inte räknas, om man inte kan känna att folk bryr sig. Att min existens betyder någonting. Att jag tillför någonting till denna jord. Att jag är mer än en fjuttig existens. Låter det invecklat? Jag vet inte vad som far ur mig nu, vilka ord som bildar med mitt tangetbord, jag bara häver ur mig skiten. Häver ur mig så mycket som möjligt i hopp om att det då fastnar på datorn, på bloggen, och lämnar mitt huvud, mitt sinne...
Dock brukar heller inte det vara så enkelt. Helvete för lättheten och enkelheten! Varför ska vi männsikor söka de lättaste vägarna ur svårigheterna? Varför är vi så svaga? Varför är jag så svag??! Så jävla less på att vara svag, att behöva kämpa varje dag för att inte vända mig om och aldrig mer vakna upp!
Ska det vara såhär resten av mitt patetiska liv? Ska det här verkligen vara allt?! I helvete va pissigt!
Att behöva ta ett enda andetag till är en pina, är någonting jag inte ids! 
Skit är det här, skit är allting just nu!!!
Fick remiss till vuxenpsyk också, toppen...! Eller inte. 
Eller kanske. Jo, det är väl lika. Så får man höra från fler människor hur rubbad man är och att man är dum i huvudet och inte kan fungera som andra människor, andra NORMALA människor. kul...
mm, verkligen underbart. Nä, nu orkar jag inte skriva mer heller. Ska ut å förgifta mig igen med den simpla utvägen för tillfället. Ut å röka.
Bye så länge

Det är svårt att förklara hur jag känner, till och med svårt att förklara hur jag tänker. Det är liksom som om jag själv inte vet. Men jag måste ju veta - eller hur?
Ibland tar någonting mörkt över. Någonting svart och oförklarligt. Och jag vet inte hur jag ska hantera det. För hur hanterar man någonting man inte vet vad det är? Kan låta knäppt och helt galet, men det är som sagt - svårt att sätta fingret på, om inte omöjligt. Allt jag kan göra är att försöka leva för dagen, och se ljust på framtiden. Vilket inte är det lättaste alla gånger, men jag lovar, jag ska försöka...

En dröm gav mig allt men ändå ingenting. 
Flyta iväg på ett moln, bekymmerslös.

jag är desperat... ja, jag menar - jag är desperat...
tar vilket jävla SKITJOBB som helst, bara jag får komma hem igen!
vill inte vara tillbaka i Oslo, vill inte gå till det där jävla skithelvetesfitt-jobbet. vill inte gå upp ur sängen, har ingen aptit, vill inte äta. har ingen ork, vill inte ens öppna ögonen på morgonen... Seriöst... Hur är man funtad om man slår upp ögonen varje morgon och den första & enda tanken är: "Helvete, måste jag vakna idag också?"
Och allting är svart. Det är ljusare när jag sover. Då slipper jag tänka. Då slipper jag bry mig.
Det är så jävla skönt att sova.
Jag älskar att sova.
Jag vill bara sova.
Och aldrig vakna igen...

Det var länge sen jag kände mig så ensam. Det verkar som om mitt förflutna vill ha fatt i mig igen. Jag vill inte släppa in det som hänt för länge sen, men det verkar som om jag inte har något val. Inte nu längre. Jag kan inte hålla tillbaka tårarna. Inte nu, när ingen ser mig. När ingen hör mig. Nu, när jag verkligen är ensam. Rent fysiskt.

Ibland önskar jag att jag inte fanns. Bara för att göra det lättare för andra att leva. Det låter själviskt, att jag tycker synd om mig själv, och sitter och gråter över att jag haft ett sånt hemskt liv. Vilket jag inte har. Jag har faktiskt fina minnen, och en relativt bra uppväxt. Så varför tårar? Så varför självömkan? Det är många faktorer som spelar in, och inga jag vill eller orkar ta upp nu. Tror ingen skulle förstå i alla fall. Plus att jag inte har tillräckligt med vänner i alla fall för att någon någonsin skulle läsa detta. För vem skulle läsa en blogg av mig? En blogg där det står om mig? En blogg som inte betyder någonting för omvärlden...?

Nej, jag vet. Jag förväntar mig inte att någon skulle ha minsta intresse av mitt liv, men jag skriver faktiskt inte här för att göra andra nöjda. Jag skriver här för att få ur mig lite av skiten jag bär på varenda dag. Och ensamheten jag bär med mig vart jag än går. Den kan vara svår att förstå för dom som inte lever i den själv, men ärligt talat bryr jag mig inte. Som min terapeut sa till mig en gång: ”Vad spelar det för roll om jag eller någon annan förstår dig? Hur hjälper det dig om jag förstår precis vad du känner och går igenom?” Hon har rätt... Förstås. Och detta kunde jag inte lista ut själv? Tydligen inte. Jag är väl rätt korkad ibland. Men vem är inte det?
Jag kan verka som en helt ”normal” människa bland andra. Som om jag inte hade ett bekymmer i världen. Som om jag hade ett bra liv, och bara de ”vanliga” små problemen som alla människor stöter på då och då i livet. Men det finns en anledning till att andra tror det. Jag är nämligen expert på att dölja mig själv, och den jag är. Och det jag känner, tänker och tycker. Jag har gjort det i större delen av mitt liv, så hur skulle jag inte kunna vara expert på det? Jag har utvecklat en skill för hur jag undviker att känna någonting som jag normalt sett skulle må dåligt över. Men – som nu – när jag inte har någon att dölja det för förutom mig själv, finns det någon anledning att hålla tillbaka? Finns det en anledning att ljuga? För mig själv? Jag måste säga att det finns det i allra högsta grad. För om jag släpper in det förflutna, om jag släpper in det som får mig att må dåligt, kanske jag dras in i mörkret igen. Ner i det svarta hålet som drar mig djupare och djupare ner i depression. Jag klarar inte av det igen. Jag har varit där en gång, och kom knappt upp med livhanken i behåll. Och vet att jag aldrig skulle klara av att komma upp en andra gång. Aldrig.

Så det är av största vikt jag ljuger. Speciellt för mig själv. Jag kan inte släppa allt. Kan inte släppa spärren inom mig. Eller rasera muren runt mitt hjärta. De enda som kommit in en bra bit, är Niclas och Cheeba. Men om jag öppnar mitt hjärta mera, vad sker då? Om jag släpper fasaden och raserar muren, vem kan lova mig att hjärtat som redan har sprickor, inte krossas och splittras? För att sedan försvinna all världens väg. Och vem blir då kvar? Om jag inte ens kan upprätthålla den fasad jag så omsorgsfullt byggt upp under alla dessa år, vem blir då kvar? Vad blir kvar av mig, mer än ett tomt skal? Ett skal av den person jag en gång – för länge sedan – var.

Fick brev idag. Från Stadsvikens VC. Ett brev från KBT-behandlaren Kristina Nilsson, som ska boka in en tid med mig. Ja, jag vet att detta är bra för mig, och att jag behöver det, men det är i alla fall jobbigt. Bara tanken på att snacka om all skit gör mig matt och deprimerad.

Jaha, så var det mitten på januari. Eller snart slutet kanske man ska säga. 
Och min femte dag som rökfri. Humöret svänger och jag känner mig ständigt rastlös och frustrerad.
Vet att det är en övergående fas, och att allt kommer kännas bättre om ett tag, men det är jävligt jobbigt just nu. Men jag har som jag tidigare sa, bestämt mig, och ingenting kan få mig att gå tillbaka till det ohälsosamma liv jag levt innan. Jag ska visa världen att jag klarar av det, och att det jag gör har en mening. I alla fall för mig själv, och för min omgivning.