Wright For Your Life

Så var man på en buss. Den andra bussen av tre denna långa dag. Eller kanske mer sanningsenligt, dag nummer två :) Men så började min resa kl 23.00 igår, Lördag.
Jag är faktiskt på en buss som är en timme från Umeå. Så det här är min resa hem. Som kommer ha tagit nästan ett dygn. Ett dygns resa för lite mindre än en tusenlapp. Den tusenlappen som tar mig hem till kärleken. Som tar mig ini famnen på min kärlek. Som tar mig till platsen jag saknat mest denna sommar. I Niclas famn, med hans underbart mjuka och goda läppar mot mina. Kan knappt bärga mig. Mitt hjärta sväller över bara jag tänker på att honom nära igen. Jag som inte trodde att man kunde älska någon såhär. Jag som slutade tro på äkta kärlek för så länge sedan...
Ändå sitter jag här. På en buss mellan Sundsvall och Umeå. På väg hem.

”All that I am after, is a life full of laughter
As long as I´m laughing with You
All that still matters is Love Ever After

After the life we´ve been trough
Cause I know there´s no laugh after You”

Kan det sägas bättre än så? Det är som om orden var ämnade åt mig, åt oss. Vad finns det mer att säga? Vad finns det som inte kan sägas? Han är allt. Hela min värld. Luften i mina lungor, vinden under mina vingar. Han är tankarna i mitt huvud, värmen i min själ. Men viktigaste av allt – han är kärleken i mitt hjärta.

Inga ord gör honom, och hans godhet rätta. Hans hjärta är gjort av renaste guld och så stort att Grand Canyon inte har en chans. För vem – eller vad – kan tävla med en människa som honom? Jag har bara svårt att förstå hur en människa som han kan älska någon som mig? Ibland kan mitt förflutna tvivel ta över, men oftast så är jag bara tacksam. Tacksam att han finns. Och att han kommit in i mitt liv. Men så är jag också troende. Kanske inte på det sätt som de flesta tror. Jag är agnostiker, men har ändå en tro. En tro på kärlek, tvåsamhet och Ödet. Jag tror att vi alla är ämnade åt någonting här på denna jord, och att vi alla har en väg att gå. Men missförstå mig rätt, jag tror även på den fria viljan. Och då kanske jag kan låta lite motsägelsefull. Och det kan jag förstå. Men jag ska förklara.
Jag tror vi alla ha en väg att gå, ett mål att nå. Men hur blandar man Ödet med den Fria viljan? Jo, jag tror att målen vi har i livet (jag tror inte att det är ett enda mål, utan flera) jag tror att de målen kommer vi till i slutändan. Men den fria viljan ger oss olika vägar i livet att komma dit. Så vi styr våra liv, men ändå är vi på väg till vårt Öde.
Kanske det låter dumt för vissa, men jag bryr mig inte, jag tror. Och min tro förändras inte på grund av andras åsikter eller synpunkter.
Så summa sumarum... Jag kanske kan känna att Niclas är för god för mig. Men jag vet i mitt hjärta att vi är ämnade tillsammans. Att vi föddes för att mötas en dag. För att dela den kärlek vi gör varenda dag. Tillsammans eller frånskilda, vi är alltid ett. Varenda sekund som går gör bara min kärlek större och mer betydelsefull. Jag vet att vi två alltid kommer vara tillsammans. Våra själar är egentligen en å samma. Vi är två delar av en och samma själ. Och nu när vi äntligen funnit varandra som gör oss hela, kommer vi aldrig mer vara åtskilda. Som det ska stå i våra vigselringar:
”Två tankar, en själ”
Så fort orden formades i mitt huvud, visste jag att det var rätt. Att det var exakt så det skulle stå. Och att vi en dag ska stå framför Gud, och alla våra när och kära, och svära vår eviga kärlek tillsammans. Och ingen kan ta det ifrån oss.
Jag kanske inte har en blods-familj längre. Men jag har någonting som är mycket bättre. Jag har en riktig familj som älskar mig för den jag är. Och som alltid finns där. Så som en riktig familj ska vara. Jag förlorade flera människor i mitt liv, men fick någonting så mycket finare. Jag bytte blod mot kärlek. Och ärligt talat, vem vill ha blodsband istället för kärleksband?
Jag älskar dig Helen, du är som en mor för mig. Jag som inte haft en mamma på så många år. Tack för allt du ger mig, emotionellt. Och fysiskt. Din kärlek ger mig trygghet. Trygghet både fysiskt och psykiskt. Och Berit, du är min andra farmor. Du är så lik min älskade farmor nere i skogarna i Dalarna. Du får mig alltid att känna mig hemma. Jag älskar också dig Hans, för din förståelse och omtanke. Du är som en extra far. Min far som jag förlorat, tack vare hon som födde mig.
Man kan säga mycket om den kvinnan. Men ärligt, jag orkar inte bilda fler meningar, säga fler ord om hon som födde mig.
Det är skillnad på att föda mig, och det som min riktiga familj gett mig. Denna kvinna kanske födde mig, men ni... Ni gav mig livet. Och det är en gåva jag aldrig kan återgälda.
Och för det, för evigt tack. Hans, Helen, Berit, Jens, Solvey, Gunvor, Evert, Li, Klas & Maja... Ni är alla värdefulla. Och betyder mer än ni tror och någonsin kan förstå.
Tack. Tack....