Tillbaka till Startsidan
Så var man en ärbarkvinna - Gift!
En gång... För länge sedan...
... Mötte jag en tjej... En tjej som utstrålade styrka, envishet och sårbarhet i sina ögon. Allt på en och samma gång. Jag hade aldrig sett något liknande förr. Hon stod framför mig, med ett envist drag kring sin mun, som verkade tala om för mig att försvinna. Verkade säga att hon klarar sig själv, och behöver ingen som tar hand om henne eller bryr sig. Men i en hundradels sekund glimtade någonting till i hennes ögon. Den där sårbarheten. Känslan av ensamhet for över mig. Kunde det vara tjejen framför mig som fick mig att komma och tänka på den motstridighet av känslor som jag upplevde i mitt inre? Känslor av självständighet blandat med ett behov av närhet? En stark förnimmelse av återhållna känslor och en känsla av en kärlek så djup som den djupaste av alla brunnar. Hur kunde en enda tjej få mig att uppleva allt detta, utan att säga ett enda ord? Utan att ge mig ett enda svar? Utan att ens ha känt henne längre än en minut? Eller kände jag henne sedan innan? Ser hon inte ganska bekant ut? Hon verkar påminna om någon jag en gång i tiden kände. En tjej som hade samma drag i ansiktet, samma sorts leende. Men ändå inte. Detta var inte samma tjej. Denna tjej verkade årtionde äldre. Men ändå inte så gammal som en dag över 20. Vem är denna unga kvinna?
...
Jag tog ett steg bakåt, likaså gjorde hon. Min mage fylldes med oro. Jag känner henne. Jag vet att jag gör det. Men hur? Och när? Hon verkar lika förvirrad själv, för hon ser ut precis så som jag känner mig inombords. Den där rynkan i pannan... Den kände jag definitivt igen! Men... Om hon bara kunde ge mig några svar. Kunde ge mig en antydan till hur jag kände henne. För det var jag säker på i detta tillfälle. Jag kände henne.
Plötsligt dyker ett minne upp i mina tankar. Men bara för en sekund eller två. Jag hinner inte reflektera särskilt mycket över detta minne, som plötsligt bara hade försvunnit lika snabbt som det kommit. Men jag märker hur mina mungipor dras uppåt. Som om jag tänkte börja skratta. Vad var det för minne som fick mig så upprymd helt appropå ingenting? Jag hinner inte fundera över detta, när jag plötsligt ser tjejen skratta framför mig. Jag upptäcker att jag också skrattar. Vad händer egentligen? Vem är hon, och varför skrattar vi? Vad är det som är roligt? I slutskedet av skrattanfallet som angripit oss båda ser jag på tjejen som står framför mig. Hon ser ut att vara avslappnad i armarna i kors framför bröstet, men jag kan inte undgå att se spänningen i axlarna, det återhållna kroppsspråket, och avvisande leendet. Men samtidigt ger hon mig ett intryck av att hon vill att jag ska komma närmare. Och inte bara fysiskt sett, utan psykiskt och framförallt känslomässigt. Leendet verkar inte fyllas av glädje, hennes skratt verkar tomt och utan äkta lycka. Varför skrattar man om man inte är lycklig? Varför ler man om man inte är glad? Varför känns hon så beknat? Och varför kan jag inte komma underfund med henne?
Plötsligt dyker ett minne upp i mina tankar. Men bara för en sekund eller två. Jag hinner inte reflektera särskilt mycket över detta minne, som plötsligt bara hade försvunnit lika snabbt som det kommit. Men jag märker hur mina mungipor dras uppåt. Som om jag tänkte börja skratta. Vad var det för minne som fick mig så upprymd helt appropå ingenting? Jag hinner inte fundera över detta, när jag plötsligt ser tjejen skratta framför mig. Jag upptäcker att jag också skrattar. Vad händer egentligen? Vem är hon, och varför skrattar vi? Vad är det som är roligt? I slutskedet av skrattanfallet som angripit oss båda ser jag på tjejen som står framför mig. Hon ser ut att vara avslappnad i armarna i kors framför bröstet, men jag kan inte undgå att se spänningen i axlarna, det återhållna kroppsspråket, och avvisande leendet. Men samtidigt ger hon mig ett intryck av att hon vill att jag ska komma närmare. Och inte bara fysiskt sett, utan psykiskt och framförallt känslomässigt. Leendet verkar inte fyllas av glädje, hennes skratt verkar tomt och utan äkta lycka. Varför skrattar man om man inte är lycklig? Varför ler man om man inte är glad? Varför känns hon så beknat? Och varför kan jag inte komma underfund med henne?
Trackback