Wright For Your Life

Ingen hade väl sett det här komma. Hela staden som bara väntade på att LeMat skulle höjas och vi skulle utses till svenska mästare. Ingen hade väl förutspått att vi så totalt skulle rasa samman. Katastrofalt förlora. Men när fienden mötte upp med samma mynt, blev vi så chockade att vi inte klarade av att hålla uppe vår spelstil, vår kämparglöd eller vår vilja. Visst kunde vi skärpa oss, och då hade fienden inte haft en chans trots att de mötte upp vår spelstil. Men... Vi vek ner oss, och det är i djup sorg vi tackar för denna säsong. Tackar varandra, våra spelare, våra tränare och alla vi fans. Guldet som var inom räckhåll såpass nära att man nästan kunde ta på det, silade genom våra fingrar. Jag har varit så deppad att jag inte ens klarat av att skriva om det. Hur klarar man av att skriva om förlust, om nederlag, om besvikelse...? Inte besvikelse över spelarnas insats, verkligen inte! Men om besvikelse för att det inte räckte riktigt hela vägen.
Mina tankar över det som hänt mer än jag orkar med, så därför tänker jag bara släppa det och vara stolt över den säsong vi presterat. Och jag hoppas alla andra gör likadant, för det förtjänar våra grabbar! Jag är det i alla fall. Jag är djupt tacksam för den fina säsong som varit och för de fina stunder vi alla delat med våra stålmän. De har visat att de verkligen är ett topplag som känner vittring av guldet lika mycket som andra topplag. Och en dag inom en snar framtid ska LeMat höjas av Luleå Hockey, i stolhet och med så mycket hjärta och kärlek att hela staden kommer gråta av glädje. 
Vi älskar er grabbar - i med och motgång. I vinster men ännu mer i förluster. Vi finns där i lycka och i sorg, i bra och dåligt väder, i fina och ruskiga stunder. Vi älskar er för all framtid - Luleå mot SM-guldet!!