Tillbaka till Startsidan
Så var man en ärbarkvinna - Gift!
Varenda andetag
Är det verkligen så det ska vara?
Och nu har jag bestämt mig. Jag ska hem igen.
Nu har jag gett allt jag kan för den här gången. Jag ska bara få in lite pengar nu, så bokar jag hemresan på en gång. Nu får det vara nog.
Åh, det känns redan bättre!
Luleå, åh älskade Luleå, nu kommer jag hem igen!
Detta sätter Oslo på den svarta kartan
Och här sitter jag. I en lägenhet i Oslo. Dagen efter.
Och som om vädret känner vår sorg, ilska och åter sorg, åskar och regnar det. En dyster dag efter en hemsk dag. Mina tankar går till dem som fölorade livet igår. Och till deras anhöriga.
Jag är hemskt ledsen för det som skett. Hoppas bara att Oslo, ja hela Norge, ger sig tid till att sörja och hedra de människor som igår miste livet. För att sedan se på framtiden med nya ögon.
Att leva varje dag i nuet, för man vet aldrig vad som kan hända imorgon.
---
"Tystnaden efter smällen är kompakt. Trots rökutveckling och skrikande människor är allting tyst. Så tyst. Oroande tyst. Det susar i huvudet. Det enda lilla ljud som hörs är detta susande.
Jag står stilla. Min hjärna arbetar väldigt långsamt. Det är som om hela världen står still. Vad är det som sker?
Det finns ingen möjlighet att jag skulle kunna tänka klart. Massorna av människor springer runt omkring mig. Men ändå är det som om jag inte ser.
Allt som rör sig, allt som låter. Ingenting existerar, förutom mina tomma tankar.
Ett svagt ljud letar sig in i mitt medvetande. Det ljuder allt högre och högre. Och det tar många sekunder innan jag inser att det är en siren. Eller snarare hundratals sirener. Ljudet blir öronbedövande. Det blir olidligt högt.
Men ändå står jag bara där. Varken kroppen eller sinnet fungerar. Mina ögon fladdrar fram och tillbaka över gatan. Över den lilla fläck jag står på. Jag kollar på mina skor, men ser inte det jag tittar på. Sirenerna ljuder på högsta volym. Jag vänder blicken uppåt. Ser mig omkring. Allting har stannat av. Alla människor står stilla. Ingen rör sig. Ingenting sker.
Man kan nästan höra alla människors hjärtslag. Det känns som om hela staden håller andan.
Vad händer? Vad hände?
När ljudet sakta men säkert kommer tillbaka, arbetar min hjärna på högvarv för att komma ifatt. Men jag får inte ihop det.
Vad var det som skedde?"
Seriöst, hur är man funtad?
tar vilket jävla SKITJOBB som helst, bara jag får komma hem igen!
vill inte vara tillbaka i Oslo, vill inte gå till det där jävla skithelvetesfitt-jobbet. vill inte gå upp ur sängen, har ingen aptit, vill inte äta. har ingen ork, vill inte ens öppna ögonen på morgonen... Seriöst... Hur är man funtad om man slår upp ögonen varje morgon och den första & enda tanken är: "Helvete, måste jag vakna idag också?"
Och allting är svart. Det är ljusare när jag sover. Då slipper jag tänka. Då slipper jag bry mig.
Det är så jävla skönt att sova.
Jag älskar att sova.
Jag vill bara sova.
Och aldrig vakna igen...
Hemma...!
Vill stanna här för alltid. Andas in hans doft. Hålla om honom. Känna hans armar omkring mig alltid. Vill aldrig lämna hans famn. Där hör jag hemma. Inte någon annanstans. Han ger mig en sådan känsla av trygghet. Han ger mig allt och mer ändå. Åh, helvete, jag älskar honom så det gör ont!
Och ändå en sådan känsla av befrielse, lycka och glädje. Niclas, du är mitt allt, min värld. Älskar dig för evigt!
På resande fot...
Så var man på en buss. Den andra bussen av tre denna långa dag. Eller kanske mer sanningsenligt, dag nummer två :) Men så började min resa kl 23.00 igår, Lördag.
Jag är faktiskt på en buss som är en timme från Umeå. Så det här är min resa hem. Som kommer ha tagit nästan ett dygn. Ett dygns resa för lite mindre än en tusenlapp. Den tusenlappen som tar mig hem till kärleken. Som tar mig ini famnen på min kärlek. Som tar mig till platsen jag saknat mest denna sommar. I Niclas famn, med hans underbart mjuka och goda läppar mot mina. Kan knappt bärga mig. Mitt hjärta sväller över bara jag tänker på att honom nära igen. Jag som inte trodde att man kunde älska någon såhär. Jag som slutade tro på äkta kärlek för så länge sedan...
Ändå sitter jag här. På en buss mellan Sundsvall och Umeå. På väg hem.
”All that I am after, is a life full of laughter
As long as I´m laughing with You
All that still matters is Love Ever After
After the life we´ve been trough
Cause I know there´s no laugh after You”
Kan det sägas bättre än så? Det är som om orden var ämnade åt mig, åt oss. Vad finns det mer att säga? Vad finns det som inte kan sägas? Han är allt. Hela min värld. Luften i mina lungor, vinden under mina vingar. Han är tankarna i mitt huvud, värmen i min själ. Men viktigaste av allt – han är kärleken i mitt hjärta.
Inga ord gör honom, och hans godhet rätta. Hans hjärta är gjort av renaste guld och så stort att Grand Canyon inte har en chans. För vem – eller vad – kan tävla med en människa som honom? Jag har bara svårt att förstå hur en människa som han kan älska någon som mig? Ibland kan mitt förflutna tvivel ta över, men oftast så är jag bara tacksam. Tacksam att han finns. Och att han kommit in i mitt liv. Men så är jag också troende. Kanske inte på det sätt som de flesta tror. Jag är agnostiker, men har ändå en tro. En tro på kärlek, tvåsamhet och Ödet. Jag tror att vi alla är ämnade åt någonting här på denna jord, och att vi alla har en väg att gå. Men missförstå mig rätt, jag tror även på den fria viljan. Och då kanske jag kan låta lite motsägelsefull. Och det kan jag förstå. Men jag ska förklara.
Jag tror vi alla ha en väg att gå, ett mål att nå. Men hur blandar man Ödet med den Fria viljan? Jo, jag tror att målen vi har i livet (jag tror inte att det är ett enda mål, utan flera) jag tror att de målen kommer vi till i slutändan. Men den fria viljan ger oss olika vägar i livet att komma dit. Så vi styr våra liv, men ändå är vi på väg till vårt Öde.
Kanske det låter dumt för vissa, men jag bryr mig inte, jag tror. Och min tro förändras inte på grund av andras åsikter eller synpunkter.
Så summa sumarum... Jag kanske kan känna att Niclas är för god för mig. Men jag vet i mitt hjärta att vi är ämnade tillsammans. Att vi föddes för att mötas en dag. För att dela den kärlek vi gör varenda dag. Tillsammans eller frånskilda, vi är alltid ett. Varenda sekund som går gör bara min kärlek större och mer betydelsefull. Jag vet att vi två alltid kommer vara tillsammans. Våra själar är egentligen en å samma. Vi är två delar av en och samma själ. Och nu när vi äntligen funnit varandra som gör oss hela, kommer vi aldrig mer vara åtskilda. Som det ska stå i våra vigselringar:
”Två tankar, en själ”
Så fort orden formades i mitt huvud, visste jag att det var rätt. Att det var exakt så det skulle stå. Och att vi en dag ska stå framför Gud, och alla våra när och kära, och svära vår eviga kärlek tillsammans. Och ingen kan ta det ifrån oss.
Jag kanske inte har en blods-familj längre. Men jag har någonting som är mycket bättre. Jag har en riktig familj som älskar mig för den jag är. Och som alltid finns där. Så som en riktig familj ska vara. Jag förlorade flera människor i mitt liv, men fick någonting så mycket finare. Jag bytte blod mot kärlek. Och ärligt talat, vem vill ha blodsband istället för kärleksband?
Jag älskar dig Helen, du är som en mor för mig. Jag som inte haft en mamma på så många år. Tack för allt du ger mig, emotionellt. Och fysiskt. Din kärlek ger mig trygghet. Trygghet både fysiskt och psykiskt. Och Berit, du är min andra farmor. Du är så lik min älskade farmor nere i skogarna i Dalarna. Du får mig alltid att känna mig hemma. Jag älskar också dig Hans, för din förståelse och omtanke. Du är som en extra far. Min far som jag förlorat, tack vare hon som födde mig.
Man kan säga mycket om den kvinnan. Men ärligt, jag orkar inte bilda fler meningar, säga fler ord om hon som födde mig.
Det är skillnad på att föda mig, och det som min riktiga familj gett mig. Denna kvinna kanske födde mig, men ni... Ni gav mig livet. Och det är en gåva jag aldrig kan återgälda.
Och för det, för evigt tack. Hans, Helen, Berit, Jens, Solvey, Gunvor, Evert, Li, Klas & Maja... Ni är alla värdefulla. Och betyder mer än ni tror och någonsin kan förstå.
Tack. Tack....
ibland säger/gör man de dummaste sakerna!
- Oj, jag satte i fel luftstrupe!
(hur många har du egentligen?) - Är det inte rätt, så blir det fel...
(hmm.... DAH!) - Jag sov tills jag vaknade.
(oj, så logiskt!) - Jag kan ju inte fota när jag håller i kameran!
(eeh... när kan du fota då? När du har kameran bakom ryggen?) - En gång är ingen gång, två gånger är en gång.
(vars är logiken i det?)
Min fästman, Niclas Larsson. Han vaknade härom dagen och tänkte: "shit va trött jag är, jag måste upp. Kan inte stå och hänga på jobbet när jag ska ta hand om en grupp med ungdomar" (Han jobbar som arbetsledare för ungdomar som arbetar över sommaren hos kommunen)
Han är skittrött, men drar sig ändå upp ur sängen. Något motvilligt, men det går. Han går upp, in på toaletten, gör sin business. När han kommer ut, gör han sin morgonträning. Efter morgonpasset, gör han i ordning sin frukost, gosar med hunden och sätter sig framför tv:n. När frukosten är färdigvärmd i micron, tar han fram den och sätter sig igen. Plötsligt slår sig en tanke igenom hans töcken av morgonritualer. "Jag hörde aldrig alarmet." Han funderar ett tag på detta faktum och tänker sedan "Varför hörde jag inte mitt alarm?"
Då han får igång hjärnan och förstår detta faktum, kollar han vad klockan faktiskt är.
Klockan är 2 på natten/morgonen! HAHAHA - helt jäkla underbart!
Å där har han gjort morgongympa, frukost och dragit sig igenom sina morgonritualer - kl 2 på natten! Snacka om att vara disorienterad! :) Min sötnos! hahaha
"Men Zally är ju här hos mig!" Skrattar Jens och kan verkligen inte hålla inne skrattet som bara bubblar ut. "Hon stod och skällde utanför dörren, och jag öppnade. Där var Zally, men ingen Helen!" Jens skrattar fram orden och kan inte sluta skratta. Det kunde inte vi heller när vi fick höra denna underart roliga historia.
Där sitter Helen på en stubbe ute i skogen, ropar på Zally, som sprungit hem och väntat på matte Helen! Klockrent! hahaha!
Hoppas ni fick fram åtminstone ett leende av dessa ord.
Fy fasen vilka goda nyheter! :)
Visst, det är inte än på ett par månader, men hon är borta snart! Och jag är glad för alla de andras skull. Jag kommer ju inte vara kvar då, men om jag kommer tillbaka nästa år, så är det en övervägande anledning till att jobba på samma ställe igen - om hon skulle vara kvar vill säga. Vilket hon inte ska!!! Helt fucking underbart!